Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En Kafka i folkhemmet?

I dag fyller Per Gunnar Evander 80 år.

Sandvikens folkbibliotek hyllar honom med ett specialprogram på lördag där författarskapet lyfts fram.

Vi har pratat Evander med litteraturprofessor Anders Ohlsson som är en av deltagarna under hyllningsdagen.

Annons

Ett missat tåg kan leda till fantastiska saker. Som att upptäcka Per Gunnar Evanders författarskap.

Anders Ohlsson, litteraturprofessor i Lund, har skrivit en doktorsavhandling om Per Gunnar Evander, men att han upptäckte Sandvikenförfattaren var en ren slump. Ett missat tåg, en köpt pocketbok för att fördriva tiden, en förälskelse i ett nytt författarskap. Han läste därefter alla Evanders böcker.

– När jag sedan började forska var det ganska självklart att skriva om Evander.

Det var några år sedan nu, men Anders Ohlsson får friska upp sina Evander-kunskaper inför lördagens hyllningsdag till 80-åringen som anordnas av Sandvikens bibliotek. Anders Ohlsson ska där samtala om födelsedagsbarnet tillsammans med Björn Widegren, tidigare kulturredaktör på Gefle Dagblad.

Anders Ohlsson var inte den första litteraturforskaren som intresserade sig för Evander. I det som skrivits saknades dock något, tyckte han.

– Avhandlingar hade skrivits om Per Gunnar Evander, men jag tyckte att de missade djupet i hans texter. De beskrev kroppsarbetet och kärleksrelationerna, men jag såg ett annat plan av betydelse också, ett existentiellt plan om detta att vara människa i världen.

Sedan 2005 när ”I min ungdom speglade jag mig ofta” kom ut har det varit relativt tyst kring Per Gunnar Evander, åtminstone jämfört med hur det såg ut tidigare, när roman efter roman landade i bokhandelns hyllor, hans dramatik sattes upp av Radioteatern och hans program visades i tv och, inte att förglömma, hans sommarprat i P1 gjorde honom till ett känt namn långt utanför de litterära salongerna.

Hans uppväxt i Sandviken (född 1933) märks i romanerna, i miljön men också i människorna som han skildrar, präglade av kroppsarbete och brukets erfarenheter. En begränsande, ångestframkallande miljö. Hans romangestalter har beskrivits som ”Folkhemmets förlorare”, fångade med Evanders registrerande blick. Han är inte en urban författare och det är i landsbygdens periferi som han rör sig. När Per Gunnar Evander fick Ivar Ivar Lo-priset 2003, lyfte motiveringen fram hur han ”skildrat den anonyma vardagsmänniskans ångest, ensamhet och utsatthet. Den arbetarklass man möter i hans verk befinner sig långt från de politiska slagordens förenklingar.” Men för att tillhöra arbetarförfattarna är han kanske för skruvad – en Kafka i Folkhemmet?

En särpräglad stil har förknippats med Evander.

– Hans stil är distanserad. Lite kameral, men otroligt klar. När man läser romanerna nu så är det tydligt att de inte är märkta av tiden. Det finns en tidlöshet i dem.

Vilka skriver han om?

– De blottställda, de avskurna. Antingen i arbetslivet eller så har de kanske blivit övergivna av en kvinna. Frågan är: Hur hanterar man detta? Hos Evander finns två lösningar – antingen söker man sig mot medmänniskorna eller så skapar man konst för att uthärda.

Vem talar hos Evander?

– I hög grad är det fokus på manliga karaktärer och mäns problem. I Evanders böcker är mannen utanförställd och det är ett problem för hans karaktärer. De försöker att komma ifrån ensamheten, ofta genom att skapa relation till en kvinna. Hos Evander är det ensamma jaget ensamt i förhållande till någon annan i en relation.

Tystnaden hos Evander har nämnts av kritiken. Hur ser den tystnaden ut?

– Allt skrivs inte ut, mycket antyds. Här märks Hemingways isberg där bara en tiondel av berättelsen syns ovanför ytan, precis som bara en tiondel av ett isberg syns ovanför vattenytan. Evander har en ovilja att skriva läsaren på näsan.

Kanske kan tystnaden också spåras till hans parallella arbete som dramatiker. Hans stil har även präglats av filmarbetet, med texter som klipps likt scener i en film och miljöer beskrivna som av en registrerande kameralins.

När författaren nu fyller 80 år kan fundera över vilken plats hans oeuvre har på den litterära scenen. Kommer framtida generationer att läsa Per Gunnar Evander? Anders Ohlsson tror att förutsättningarna finns. Ett Evandersällskap finns som håller författarskapet vid liv och, än viktigare, böckerna känns inte daterade. En given plats bland de svenska klassikerna borde lämnas åt honom. Anders Ohlsson ser också att Per Gunnar Evander skrev i den nu vilt galopperande autofiktiva genren (Knausgård med flera) långt före att någon ens nämnt ordet autofiktion.

– Hans texter borde ha förutsättning att nå framtida läsare eftersom det finns så många nivåer i dem. Det finns en dubbelhet och en spännvidd i dem.Kristian Ekenberg