Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En klassiker som kunde varit större

Liveskivor känns ofta ungefär lika meningsfulla som coverplattor. Det är helt enkelt utfyllnad mellan två ”riktiga” skivor – i bästa fall lite skoj, åtminstone om man var där själv när den spelades in. Vem behöver till exempel en ny Stones-live?

Annons

 

Några har dock nått något slags ikonstatus. The Whos ”Live at Leeds”, Deep Purples ”Made in Japan” och James Browns ”Live at the Apollo” är ju utan tvekan klassiker.

The Clash jobbade snabbt upp ett rykte om sig att vara punkens kanske allra bästa liveband. För mig som var för ung när det begav sig och därmed inte fick chansen att se dem live, har det alltid framstått som en gåta att det inte funnits någon komplett spelning med dem utgiven officiellt (på bootleg finns dock i stort sett varenda spelning de gjorde). Visst kom ”Live: From here to eternity” för ett knappt decennium sedan men den är mer att betrakta som en livesamling eftersom den innehåller låtar från olika spelningar.

Så kommer då äntligen ”Live at Shea Stadium”. En legendarisk spelning.

Tre generationers rockrebeller delade scen samma kväll. The Who, The Clash och tidigare New York Dolls-sångaren David Johansen. Trots regnet är det få spelningar jag hellre skulle ha sett.

Vid sidan av Velvet Underground så var det The Who som sådde fröet till punken, hos Dolls som plantan växte och hos The Clash som den blommade ut. Och det dessutom på samma stadion där Beatles 1965 genomförde den allra första arenarockspelningen någonsin.

Spelningen ägde rum 1982.

Det var inte The Clash på toppen av sin styrka, som fotografen Bob Gruen påstår i en medföljande text, även om de precis nått sin kommersiella höjdpunkt. Snarare var det en sista kraftsamling. 1982 hade Clash redan börjat falla samman.

Topper Headons heroinmissbruk hade snurrat helt bortom kontroll, han hade fått sparken och Terry Chimes fått göra en av sina inhoppssejourer bakom trummorna. Delvis på grund av det hade friktionen mellan Mick Jones och Joe Strummer börjat växa. Bara ett halvår senare gör Jones sin sista spelning med bandet på US Festival.

Fördelen med Shea Stadium-spelningen är komprimeringen. Att bandet på bara tre kvart måste få ur sig allt som de normalt hade dubbla tiden på sig för. Avigsidan är att de är utanför sin miljö. Att går från att spela på arenor med 5 000 personer i publiken till 50 000 är rätt stor.

Visst är ”Live at Shea Stadium” en klassiker. Visst är det en fullpoängare. Visst står den sig väl i konkurrensen med andra klassiska liveplattor. Men det borde finnas ännu bättre material i Clash-arkiven.

Tänk om man i stället hade släppt någon av Bonds Casino-spelningar från försommaren 1981. Då när bandet verkligen stod på toppen av sin förmåga och man snabbt fick utöka från planerade åtta till hela 17 spelningar. Flera av dem ska finnas inspelade, åtminstone en av dem – som delvis radiosändes – i sin helhet. Det hade varit en ännu större klassiker.

Mer läsning

Annons