Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En magnolia i huvudet

Annons

Du vet sådana där karameller: Marianne? Med rödvit-randiga eller ibland blåvit-randiga omslagspapper? Antikvita tantkarameller med någon choklad- och mintblandning inuti? Förut var jag kär i en tjej som kallade dem för "Mariannebox". Det var hennes favoritgodis. Och jag tyckte att det var lite förtjusande att hon valde att kalla dem för Mariannebox. Det uttalades som Mariannelund, fast med box på slutet då. Jag trodde att hon tyckte att hon hade ett sådant intimt förhållande till de små sötsakerna att hon hade valt ett eget, gulligt smeknamn på dem.

Det tog ett tag innan det gick upp för mig att hon faktiskt trodde att de hette så.

När jag nyktert och kanske en smula träigt påpekade att de egentligen heter bara "Marianne" ville hon först inte tro mig.

Det visade sig att hon ofta fått Marianne som barn när någon bekant hade varit på finlandsfärja, och i taxfree-butikerna såldes de i storpackskartonger, på vilka det naturligtvis stod tryckt: "Marianne Box". Jag tror man kan säga att ordet Mariannebox var en magnolia i huvudet.

Magnolian, alltså växtsläktet magnolior, omfattar ungefär 120 arter som alla är mycket gamla. De tycks helt ha missat de senaste 20 miljoner åren av evolution och pollineras fortfarande av skalbaggar. Det är liksom ingen som har berättat för dem att det finns bin och sådant nu för tiden.

Vi bär alla med oss våra magnolior i hjärnfloran. Som felsägningar men också, framför allt, som stagnerade föreställningar.

Varje år vid den här tiden när folk suckar över hösten och vemodet så brukar jag hävda, glad som en gris, att hösten är underbar, kanske den bästa årstiden av alla. Att luften blir hög, att det är uppbrott i luften, att hela värden signalerar nystart.

Tycker jag ju inte.

Inte jämt i alla fall.

Men tydligen har jag någon gång i tiden tänkt att jag tilltalas av just de här sakerna, och att jag gärna ville meddela det till omvärlden. Sedan har det stannat kvar som en magnolia i huvudet.

Och egentligen blev jag inte medveten om den förrän igår.

När regnet öste ner, lägenheten såg ut som skräp och jag var trött. Då kunde jag äntligen tillåta mig att tänka att fuck, jag kan ju visst bli lika höstdeppig som alla andra.

Efter att jag hade sovit en timme blev det lite bättre. Jag kokade potatis och ägg, öppnade en sillburk och röjde upp lite. Snart kändes det riktigt bra. Sillmiddag på mattallriken, Vashti Bunyan på skivtallriken, ösregnet utanför. Jag ska akta mig för att säga att jag generellt gillar de tre sakerna i kombination, för då kan det hända att jag börjar vattna en ny magnolia. Men jag kan åtminstone säga så här.

Just då kändes de sakerna väldigt bra.

Bäst just nu:

* Vashti Bunyan: Just another Diamond Day (LP)

* Fransk filmvecka (SVT)

* M.I.A. på Way Out West (konsert)

* Simon Singh / Edzard Ernst - Salvekvick och kvacksalveri (populärvetenskap)

Mer läsning

Annons