Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En ny tid nu?

Annons

De internationella nyhetskanalerna ställer upp sina utsända reportrar framför Wall Streets allt dystrare fasader, oroande bulletiner skickas ut över världen; är den finansiella undergången nära, eller tillfälligt uppskjuten?

Räcker 700 miljarder dollar till det allra nödvändigaste av skyddsinsatser i den finansiella sektorn? Hur långt kan president Bush socialisera den amerikanska affärsvärlden? När går den absurda situationen över i ren fars?

Och, den viktigaste frågan blir hängande i luften, när slår den ekonomiska och finansiella bomben ner i våra huvuden? Skall vi, all världens löntagare, tömma våra konton och gömma undan pengarna? Svaren flimrar förbi, ännu obesvarade.

Lugnande besked från riksbanker; i vårt finansiella system är det lugnt. Den svenska banken ger sitt lilla bidrag till lugn och ordning. Sverige står starkt, inget nytt 90-tal framför oss. Men själva krisen, vad handlar den om? Står vi, eller den västerländska kapitalismen, inför ett paradigmskifte? (Den kinesiska kapitalismen, hårt centralstyrd, ännu oberörd).

Hur kan den amerikanska bolånesektorn skicka delar av krisen ända in i den avlägsna Swedbank och vidare till all världens finansiella sektorer?

 

Bush, den fria och oreglerade ekonomiska marknadens främste profet, säger att socialisering är enda möjliga lösningen för de amerikanska skattebetalarna; hur hamnade han i den insikten? Är kanske Amerika på väg mot blandekonomi av nordeuropeiskt snitt?

 

Störtar kapitalismen, som vi känner den (eller inte) mot underjorden?

När politikerna, som villkor för väldiga insatser, skriver ut hårda bud för de stora bolagen och dess direktörer låter det som ekon från svunnen tid.

Slå igen alla fallskärmar, riv guldkantade pensionsuppgörelser, ta ert ansvar för den kris ni bär ansvar för; representanthusets talman Nancy Pelosi är inte nådig i sin kritik mot Wall Street och dess himmelskt generösa belöningar till sina direktörer.

Som nu identifieras med hjälp av rodnande kinder, sin förfärande okunnighet och sin totala villrådighet.

 

Men Bush är säker: 700 miljarder dollar räddar det som räddas kan. Men det är bråttom. Gör vi inget nu är framtiden oviss, eller rent av i andras händer. Han kanske tänker på kineserna, redan inköpta i stora delar av finans- och företagssektorn.

 

Det amerikanska systemet, hela den amerikanska livsstilen, byggd på krediter och billig energi, har kört fast.

De berörda, skattebetalarna, verkar ännu inte förstå vidden av krisen, men möter den stenhårda verkligheten den dag Bush sänder över notan.

I Detroit, och andra bilstäder, monteras verkstäderna ner och arbetslösheten skenar mot nya, ännu okända höjder. Knappt någon köper längre amerikanska bilar av dålig kvalitet och med motorer som slukar lika mycket bränsle som tre europeiska eller asiatiska. Den amerikanska självbilden krackelerar. Och om en månad väljer USA ny president och vem det än blir ärver han hela den nota Bush nu skriver ut. Irakkriget kostar 10 miljarder dollar i månaden, kriget i Afghanistan blir allt kostsammare för de amerikanska skattebetalarna. Något måste göras, men McCain har inga planer på att dra sig tillbaka från något krig. Obama tänker driva igenom ett nytt sjukförsäkringsprogram, oavsett den ekonomiska krisen. Det kräver att han avslutar det irakiska kriget snabbt.

 

Till sist, av tvång, nås kanske ändå insikt om att finansmarknaderna måste regleras och att makten över kapitalet måste delas mellan politiker, samhället, och marknadens aktörer. En nytt tid, i bästa fall.

 

Mer läsning

Annons