Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En president för vänstern?

Annons

En spöklik röst steg fram ur radions direktsändning från USA; en kvinna, utvandrad för årtionden sedan, förklarade att det fanns ett drag av ”kommunism” över den nye presidenten. Han kommer, sammanfattade hon, att förstöra landet.

Men det där förstod inte svenskarna, och hennes familj, i det avlägsna Sverige. Man måste bo här, i USA, för att inse i vilken riktning landet rör sig.

Amerikanska röster, fångade i några av tv:s kanaler, sluter upp bakom den historiskt vilsegångna; Barack Obama driver landet så långt till vänster att det snart är ”kommunistiskt” eller ”socialistiskt”.

Expressen kan vara en svensk del av den rörelsen, i går uppmanade tidningen Obama att ”Stå emot vänstern”. Det fanns i Obamas närhet ”en aggressiv vänsterinriktad demokratisk politik” som snabbt skulle kunna vrida klockan tillbaka, till en annan och mörkare tid. Nu krävdes i stället ödmjukhet.

Den som något följt amerikansk politik sedan 60-talet söker i minnet efter vänsterexempel. Inga resultat. Aggressiviteten finns i de många krigen, förda av både republikanska och demokratiska presidenter.

Att George Bush socialiserat hela bankväsendet är väl bara ett resultat av en tillfällig politisk förvirring för att undvika kapitalismens kollaps. Socialism av nödvändighet, kan man säga.

Men retoriken, ofta vacker och inspirerande, skymmer inte verkligheten. Inte ens den socialt radikale Bill Clinton ställde upp sig vid något slags ”vänster”.

Barack Obama har annars några problem som kan behöva vissa inslag av ”vänster”, eller realism, för att nå rimliga lösningar.

Den ekonomiska krisen kräver väldigt engagemang, ekonomiskt, politiskt, från staten. Kriget i Irak måste befrias från illusionen om att krossa terrorismen, talibanerna i Afghanistan låter sig inte militärt besegras.

Men förhandlingar med talibanerna, då erkända som en viktig del av landets framtid, kan leda långt. Kanske till en hyggligt acceptabel uppgörelse som inrymmer vapenvila och sedan internationell uppslutning bakom vård, skola, arbete, kvinnors rättigheter och uppbyggnad av den raserade infrastrukturen.

I Mellanöstern, nu också officiellt övergivet av Bush, återstår allt. Men Obama skiljer sig där inte från Bush; Israel först, palestinierna långt därefter.

Den som hör Obama tala om konflikten uppfattar inte något av det som krävs: Jerusalem som delad huvudstad, tillbakadragande från Västbanken, återgång till internationellt erkända gränser, respekt för folkrätten och samtal med Hamas.

 

Mer läsning

Annons