Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En riktig finne

Vi svenskar såg 80 långfilmer var förra året, enligt statistikens genomsnittssiffra. Bara två av filmerna på bio.

Det betyder alltså att de som gick på ”Ingen riktig finne” på Filmstaden i söndags redan har konsumerat hälften av årets beräknade kvot.

Tur då att de fick vara med om en riktig bioupplevelse. Inte bara det att filmen var underbar. Publiken var underbar.

Jag blev rörd av berättelsen, jag blev lika rörd av hur den mottogs.

Det var nästan som på teatern, där varje föreställning är unik eftersom den skapas i mötet mellan skådespelarna och åskådarna.

Biobesökarna på ”Ingen riktig finne” levde sig in totalt. De satt kvar och applåderade efteråt. Det var utsålt och fullsatt och ett tillfälle som aldrig kommer igen.

Den ovanliga publiktillströmningen kan förstås förklaras med just det faktum att detta var första och enda visningen av ”Ingen riktig finne” i Gävle.

Å andra sidan brukar filmer behöva en inkörningsperiod innan de hittar sin publik. Som med den oväntade långköraren ”En oväntad vänskap”. Dess rykte växte och växte. Gävle fick mot alla odds en fransk biosuccé.

”Ingen riktig finne” skulle haft potential att bli en motsvarande finsk.

Min gissning är att många som såg den i söndags hade anknytning till Finland – och hade hört talas om att filmen handlade om just Sverigefinländare. Det fnissades igenkännande i salongen innan jag ens fattat vad situationerna gick ut på.

Ändå tror jag att alla kan ta till sig filmens tema om rotlöshet. Om inte identifiera sig med, så åtminstone förstå bättre. Vad betyder det att få höra hemma någonstans?

”Ingen riktig finne” är en verklighetsnära road movie om finska Kai som är före detta rockmusiker (på riktigt, Kai Latvalehto). Han har en sexårig son. När Kai var lika gammal bodde han i Sverige. Familjen tillhörde de 600 000 arbetskraftinvandrare som kom på 1960- och 70-talet. Många, som Kai och hans pappa, återvände senare.

Men efter en barndom i Sverige kan Kai fortfarande prata sjungande göteborgska. En del av honom finns kvar i ett svenskt miljonprogramsområde. Det är som en tagg i kroppen, eller en rot utan fäste.

Kai och hans åldrade pappa bilar tillbaka, genom det svenska sommarlandskapet för att söka ett svar – fast inte ens frågan låter sig självklart formuleras. På vägen möter de Sverigefinländare som blivit kvar och berättar sina levnadshistorier. Liksom Kai särskildes de i finska skolklasser (”det var alltid en källare eller en barack!”). En annan nyckelreplik: ”Om du ser fyra alkisar och en är finne så är det finnen du minns”.

De finska invandrare släpptes inte in i samhället men kom ändå att tillhöra det, i synnerhet som fördomsfulla myter.

Nu låter det väl som att ”Ingen riktig finne” skulle vara någon sorts debattinlägg. Men långt ifrån. Det är en känslosam, tragikomisk relations- och dokumentärmusikal! I täta inslag med plötslig sång, mitt i gatan eller naturen, hörs bland andra Anna Järvinen & Månskensorkestern.

För er som missade filmen finns soundtracket. Till och med ännu mer gripande. Just ja, det är ju genom musik man överbryggar gränser.