Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En rysare från botten

Vi talar inte så ofta om den längre, tack och lov. "Invandrarlitteraturen". I nästan samma stund som begreppet dök upp blev det utsatt för en massiv kritik.

Det var 2001, då Alejandro Leiva Wenger kom med sin briljanta novellsamling ”Till vår ära”, och kritikerna talade om en ny exotisk röst och vår första förortsförfattare.

Så höll det på fram till 2006 och Jonas Hassens Khemiris ”Montecore” – då ingen längre vågade tala om ”Rinkebysvenska” och ”förortsförfattare” längre. Begreppet hade då blivit så bombarderat. Motröster hade påpekat att i princip ingen av ”invandrarförfattarna” var invandrare. Och få av författarna kom från de hårda förortsförhållanden som kritikerna hade föreställt sig. Khemiri till exempel är ju en medelklassunge från Södermalm.

I boken ”Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa” skriver litteraturprofessorn Magnus Nilsson att begreppet invandrarförfattare var tämligen märkligt med tanke på att många av dem som skrev så kallad ”förortsprosa” lekte med föreställningarna om vad som var svenskt och vad som var utländskt. I Khemiris ”Ett öga rött” till exempel talade ju huvudpersonen Halim på en bruten svenska trots att han kunde tala rikssvenska.

Många av dessa böcker var med andra ord dekonstruktiva romaner, fyllda av språkspel och lekandes med tanken om tillhörighet. Dessutom, visade Nilsson, handlade flera av böckerna lika mycket om klass som etnicitet – något som många kritiker förbisåg. Just detta: att visa hur sammanvävt klass och etnicitet är (blatte användes ofta som ett annat ord för lågavlönad) var ett tema hos författare som Johannes Anyuru, Marjaneh Bakhtiari, Alejandro Leiva Wenger, Hassan Loo Sattarvandi...

I dagarna debuterar ytterligare en författare att lägga till denna lista. Hon heter Pooneh Rohi och har skrivit en begåvad liten bok som heter ”Araben”. Den skriver in sig, redan i sin första mening, i denna tradition: ”Araben, som nog egentligen är turk eller kurd eller pers, kan liknas vid en avfallsprodukt.” Pang! Anslaget om etnicitet och klass sitter som en smäck.

Det är en berättelse från ett samtida Stockholm där två människoöden korsklipps samtidigt som de vävs in i varandra. Här finns ett berättarjag, en trettioårig kvinna med rötterna i Iran som drömmer om en doktorandtjänst och en sekelskifteslägenhet på Södermalm. Och här finns fadern. Han som var chef över cementproduktionen i norra Iran, men som förlorade allt när han kom till Sverige.

Det är på många sätt en skoningslös berättelse. Genom tillbakablickar får vi se hur pappans ingenjörsexamen ogiltigförklarades när han kom till det nya landet, hur han fick läsa om allting på KTH och hur han offrade familjen för en karriär som aldrig tog fart.

Tragiken fullbordas sedan genom att dottern gör om samma misstag. Hon är besatt i att få en forskartjänst. Så besatt att hon skjuter bort sin pojkvän och hans barnlängtan. På så sätt påminner ”Araben” om en grekisk tragedi, där betraktaren ska komma till insikt om att visa människoöden oundvikligen rör sig mot olycka. Samtidigt är Rohis berättelse fri från stereotyper. Här är det ju trots allt mannen som drömmer om bebisar och förmiddagar i lekparken medan kvinnan är besatt av arbetet.

Styrkan i ”Araben” ligger framförallt i scenerna med berättarjaget och pojkvännen. Boken har en så intensiv närvaro i språket och en sådan intensitet att jag kommer att tänka på Sara Beischers geniala debut ”Jag ska egentligen inte jobba här” från 2011. Den berättade också om en karriärhungrig kvinna, som slet i äldrevården samtidigt som hon tampades med kärleken.

I båda dessa böcker finns ett driv i berättandet som jag annars saknar i den unga svenska prosan. I Rohis roman blir den vardagliga berättelsen om barn och bostad till en riktig rysare. Efter ett tag får man som läsare en klump i magen varje gång pojkvännen tar upp att de behöver en större lägenhet.

Något som jag däremot tycker att Rohi lyckas sämre med är att berätta pappans historia. Dessa avsnitt utspelar sig nästan uteslutande i en tunnelbanevagn och består av att pappan sitter och tittar ut på den nyfallna snön, de vita flingorna som faller tungt, ”invaderar landet”. Här tappar berättelsen fart och språket blir grötigt snarare än poetiskt. Jag hade önskat en tydligare intrig om pappan. Jag tror att Rohi vill skriva en slags flanörroman för arbetslösa, men hon lyckas inte riktigt med det.

Ändå tycker jag att ”Araben” som helhet är en stark och engagerande debut. Det är en drabbande historia om ett land som blir allt kallare och där medelklassen blir allt nervösare. Oron ligger som ett mörkt moln i bakgrunden: att man inte ska få det där arbetet, att bostadspriserna ska falla, att barnet ska komma vid fel tillfälle i karriären och så vidare. Detta berättas mot en samhällelig fond där de hårdaste arbetarjobben innehas av människor med namn som Mohammed och Fatima.

På ett ställe skriver Rohi att berättarjagets mamma hämtar den sista potatisskörden vid kolonilotten i Vårby gård, likt en feodaldotter som hyr en liten bit jord ute i förstaden. På så sätt visar Rohi att det är klassamhället som står i centrum i hennes roman och att hon är ytterligare en av de unga begåvade författare som vill föra fram en berättelse från samhällets botten.