Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En snögubbe med varmt hjärta

Om dagens Gävlebor över huvud taget har hört talas om Carl Johan Dyfverman så beror det antagligen på att det var han som en gång i tiden skapade de två fontänerna i Esplanaden. De där stora pjäserna i gjutjärn, ni vet, som står utplacerade mellan Rådhuset och Teatern.

Dyfverman gjorde en del andra skulpturer i Gävle också, men de som väckte mest uppmärksamhet vågar jag påstå att ingen av er, kära läsare, någonsin har sett. De gjordes nämligen för långt mer än hundra år sedan – av snö och is!

Men det var inga vanliga snögubbar. Nej, de dyfvermanska vinterskulpturerna var fantastiska konstverk som beundrades av tiotusentals åskådare och förevigades på vykort som spreds över hela landet.

En som verkligen imponerades av Dyfvermans handlag med det kalla materialet var kung Oscar II. Han belönade konstnären med en fin medalj och utnämnde honom till riddare av Vasaorden.

Carl Johan Dyfverman var bohuslänning, född på Orust 1844, och har beskrivits som ”en allvarlig och from yngling med en enorm lust att göra lergubbar”. Som så många andra skärgårdspojkar gick han till sjöss när han precis fyllt femton – men till skillnad från de flesta andra led han skeppsbrott redan på första resan.

Efter åtta år på haven fick han plats som praktikant hos en bildhuggare i Göteborg innan han började studera på det som i dag heter Konstfack i Stockholm.

1877 tog han sin examen och sedan dröjde det inte länge förrän uppdragsgivarna stod i kö för att anlita honom.

Ett av Dyfvermans mest kända verk i våra dagar är det fyrspann som kröner Cirkusbyggnaden på Djurgården i Stockholm. Han skapade också en hel del kyrklig konst och experterna brukar nämna bronsportarna till Lunds domkyrka som hans förnämsta verk.

Fontänerna i Esplanaden i Gävle gjorde han 1880 på beställning och bekostnad av grosshandlaren Anders Magnus Hedberg. Samma år invigdes gamla Betlehemskyrkan i Gävle, där Dyfvermans Kristusgestalt stod på taket med utbredda armar ända tills huset jämnades med marken 1972.

Dyfverman arbetade i alla möjliga och omöjliga material. Han gjorde skulpturer i trä och cement, gips och gjutjärn, lera och brons. I slutet av 1880-talet fick han så den behjärtansvärda idén att skulptera stora grupper i snö och is, visa upp dem för pengar och skänka intäkterna till välgörande ändamål.

Hans första snöskulptur avtäcktes i mars 1888. Verket kallades Barmhärtigheten och byggdes i Kungsträdgården i Stockholm. Det blev en enorm succé. Nästan 15 000 kronor samlades in till nödlidande och konstnären kunde belåtet konstatera att han snabbt blev berömd över hela Sverige, både för sin konstnärliga talang och sin givmildhet.

Ett år senare upprepades succén på samma plats. Då hette gruppen Isbjörnsjakten och även nu öppnade publiken villigt sina portmonnäer för att beskåda underverket. Dyfverman arbetade snabbt och trots att hans grupper ofta myllrade av människor, djur och föremål tog det bara några dagar att färdigställa de stora konstverken.

Hans tredje snögrupp i Kungsträdgården föreställde en skeppsbruten besättning på en flotte, omgiven av vrakgods. Den premiärvisades lördagen den 22 februari 1890, och bara två dagar senare var Dyfverman på plats i Gävle för att bygga sin första snöskulptur här i staden. Han höll till bakom ett plank mitt emot järnvägsstationen, där Centralpalatset står i dag. Efter några dagar stod konstverket färdigt, gnistrande vackert i effektfull belysning.

Snögruppen kallades De nödlidande och visade ”en fattig mor, stadd på vandring med sina fyra barn för att skaffa hjälp mot hunger och köld. Kung Bores huvud syntes i bakgrunden omstrålat av norrsken”. Denna målande beskrivning har jag hämtat ur boken ”På den tiden”, där Gerda Ödman berättar om sitt barndoms Gävle under det sena 1800-talet.

Det kostade tjugofem öre att komma innanför planket och titta på underverket. Och de som ville fick gärna lämna ytterligare bidrag. Pengarna gick till det hem för kroniskt sjuka som stadsläkaren Adolf Grape tagit initiativ till. Bara under första veckan samlades över femtonhundra kronor in.

I mitten av mars hade konstverket töat bort, efter att ha inbringat 1 912 kronor och 82 öre.

Nästa år – 1891 – var det dags igen. Nu anlände konstnären till Gävle den 27 januari och redan den 3 februari var konstverket klart att visas upp.

Den här gången stod snögruppen i Esplanaden, vid Drottninggatan, bara några steg från en av Dyfvermans egna gjutjärnsfontäner.

Och jag lämnar åter över ordet till ögonvittnet Gerda Ödman:

”Den kallades Skyddsängeln och hade till motiv en liten skogstjärn, där en smal spång ledde över. På spången gingo ett par barn, en gosse och en flicka. Uppe i skogen lurade ett par vargar. Bakom barnen gick en ängel med händerna beskyddande utsträckta”.

Särskilt ängeln imponerade på åskådarna och Norrlands-Postens utsände ansåg att den var ”särdeles käckt gjord och förefaller med sina väldiga vingar af snö från teknisk synpunkt nästan som ett underverk”.

Efter fjorton dagar var ängeln och de andra figurerna illa åtgångna av tövädret. Dyfverman reste då hit från sin ateljé i Sundbyberg och reparerade sitt verk. Samtidigt passade han också på att utöka gruppen med ytterligare en varg och en björn.

I början av mars var dock snöstatyerna räddningslöst förlorade. Men då hade de redan inbringat nästan 2 600 kronor, pengar som bland annat gick till Gefle barnkrubba och Föreningen de ungas skydd.

Ingen trodde nog annat än att den här traditionen skulle fortsätta. Men i januari 1892 avled Carl Johan Dyfverman, endast 44 år gammal.

Då hade hans snöskulpturer i Stockholm och Gävle sammanlagt inbringat hela 41 000 kronor till olika välgörande ändamål.