Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En stor journalist är borta – det började i Hofors och Gävle

Lasse Sandlin har avlidit. Vi var många som trodde att han var odödlig. Han blev 76 år och fick ett fantastiskt liv, men var också en fantastisk människa själv. Hofors-sonen blev en av våra riktigt stora sportjournalister efter 40 framgångsrika år på Aftonbladet. Som så många andra duktiga journalister började han som radskrivare – i Gefle Dagblad.

Roland Sandlin, Lasses pappa, var brukstjänsteman på järnverket i Hofors, men också flitig bevakare av idrottslivet, så kallad radskrivare. Och det var mycket som hände på sportfronten i Hofors på 50-talet: Petter Östrand var en av världens bästa simmare, Hofors AIF hade ett duktigt fotbollslag och även i andra sporter höll sig hoforsare framme – och om allt detta skrev Roland i Gefle Dagblad och med tiden med hjälp av Lasse, som ganska snabbt gjorde signaturen Sandy känd.

Det här var de härliga åren då Gävle höll sig med tre dagstidningar – Norrlandsposten var den tredje tillsammans med GD och Arbetarbladet – och sportjournalistiken var viktig för upplagorna. Hans Håkansson, GD, Allan Synnermark, Arbetarbladet, och Lars Branje, NP, hette de kreativa sportcheferna som blev viktiga för många hungriga journalistämnen.

Själv var jag ett antal år äldre än Lasse, såg hur Sandy bredde ut sig i GD och föreslog Synnermark att vi skulle försöka värva över Lasse till Arbetarbladet. Jag ringde pappa Roland på järnverket men insåg snabbt att Lasse skulle stanna på GD. Några år senare var jag ett etablerat namn på Aftonbladet och ringde pappa Roland igen. Nu lät Roland lite mer samarbetsvillig.

- Jag tycker Lasse ska gå journalisthögskolan först, sa Roland. Sen kanske det kan bli Aftonbladet…

Lasse gjorde några veckor på journalistutbildningen men tröttnade snart. Han hade ju lärt sig rita sportsidor av Nic Åslund på GD! Så Lasse var inte svår att övertala när jag gjorde nästa attack. Året var 1966, Lasse blev stockholmare och började en karriär i Aftonbladet som sträckte sig över fyra decennier.

Lasse blev redigerare och en nyckelperson när vi gjorde om sporten. Jag var sportchef, skrev ibland krönikor om idrott och politik som retade gallfeber på många ledare i idrotts-Sverige – och även kolleger. Men Aftonbladet nådde rekordupplagor, närmade sig Expressen och sporten hyllades. Lasse satte rubrikerna på mina krönikor och ibland blev det i grövsta laget…

Både Lasse och jag gillade ju Brynäs – och Sandvikens AIK när det gällde bandy. Vi var väl inte helt neutrala i vår bedömning av prestationerna. När Brynäs slog Frölunda i en SM-final skrev jag naturligtvis en mycket positiv krönika om mästarna från Gävle. Lasses rubrik: Brynäs – ni är bäst i världen!

Det fanns inte med i min text om att Brynäs var bäst i världen. Men rubriken blev citerad i andra tidningar och Lasse var nöjd.

Efter flera år som redigerare och chef på andra avdelningar blev Lasse själv sportkrönikör. Som primus motor när Sportbladet, Aftonbladets satsning på en daglig sportbilaga startade, blev han snabbt en av landets mest lästa sportskrivare. Lasses genuina sportintresse och förbluffande kunskap om idrott i alla former väckte respekt och beundran. Och han var inte bara en sportkrönikör som kunde skriva, han blev också en förebild och mentor för nya generationer sportjournalister, Simon Bank och Erik Niva är lysande exempel på begåvningar som Lasse lotsat in som förgrundsfigurer i dagens annorlunda mediavärld.

Nej, det var inte bättre när Lasse och jag sprang omkring på sportredaktionerna på Gefle Dagblad och Arbetarbladet på 50-talet, men det fanns inget coronavirus, ordet digitalisering fanns inte och våra respektive tidningar nådde upplagor som aldrig tidigare. Och det var här allting började. Lasse återkom alltid till sitt kära Hofors, mindes var han först lärde sig hantverket, kom ihåg hur han och GD ständigt låg i krig med de tuffa konkurrenterna i huset mittemot, Arbetarbladet med marmortrapporna i entrén dit Lasse aldrig gick in…

Vi är väldigt många som saknar Lasse Sandlin. Han var allmänbildad, Nils Ferlin-älskare och skrev sportkrönikor bättre än de flesta. Han var en snäll människa – i ordets sanna betydelse. Jag vet ingen som har sagt något ont om honom. Hofors-Lasse var unik även i det avseendet.

Sven-Oskar Ruhmén, fd chefredaktör på Arbetarbladet, som är stolt att han lyckades värva Lasse Sandlin till Aftonbladet 1966