Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

En Tintin för vuxna pojkar

Henrik Berggrens ”Det röda arvet” är ett pojkboksäventyr uppklätt i vuxen akademikerkavaj med lappar på armbågarna. Det finns en energi och berättarglädje som för tankarna till ungdomsårens läsning, när världen framstod som en spännande och farlig plats med vackra kvinnor och äventyr som lurade kring hörnet. En Tintin för oss som inte längre kan låna med barnbibliotekskortet.

Annons

En sådan bok är kanske inte det man förväntar sig av Henrik Berggren, författaren till en av senare års allra bästa fackböcker på svenska, Olof Palme-biografin ”Underbara dagar framför oss”. Nej, på ytan är inte mycket sig likt mellan Palme-biografin och ”Det röda arvet”. Men även om olikheterna är betydande, är båda skrivna av en författare som är utbildad historiker och bygger sina berättelser av arkivens damm och gulnade klipp.

Berggrens hjälte är historiker han också. Namnet är Thomas Thorild, samma som 1700-talspoeten. Karriären väntar på att sparkas igång på allvar, och under tiden försörjer sig Thomas Thorild på tillfälliga uppdrag, som en essä om S-politikern Erik Johansson som byggde om Stockholm. Långa dagar i arkivet.

Så långt inget pojkboksäventyr i sikte. Men när den vackra irländska journalisten Moira Byrne dyker upp, med en ny vinkel på Johanssons liv, dras Thomas Thorild in i en historia som tar honom långt bort från bibliotekshyllorna. Erik Johanssons vänskap med den irländska poeten Seamus O’Hara inleddes under spanska inbördeskriget, och deras korrespondens indikerar att någonting fruktansvärt inträffade under denna period. Ett brott som också involverar en Rupert Murdoch-liknande tidningskung – Moira Byrnes forna arbetsgivare som hon vill hämnas på.

Som skönlitterär författare liknar Henrik Berggren en ko på grönbete. Alla skönlitteraturens möjligheter slukas av honom. Intrigen är måhända väl vidlyftig, men allt är skrivet med ett så gott humör att man gärna vill tro på honom, och efterordet, som med historikerns sonora stämma förankrar händelserna i inbördeskrigets verklighet, ger romanen stadga.

Jag läser gärna ännu ett försök av Berggren i thriller-genren. Men jag vet inte om jag är så sugen på att återstifta bekantskapen med Thomas Thorild. Maken till snarstucken romangestalt har jag aldrig stött på. Jag tappar räkningen på hur många gånger hans sinnestillstånd beskrivs som ”irriterat”. En arrogant fjant, och trots att intrigen innehåller många osannolika moment, är det mest osannolika att Thomas Thorild fångar Moira Byrnes intresse.

”Det röda arvet” är en roman för oss som tycker att de bästa delarna av Millennium-böckerna är när Blomkvist och Salander gräver i arkiv. Spanska inbördeskriget får också en helt ny färg och detaljrikedom efter att ha läst Henrik Berggren.