Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Engels ur giftskåpet – en fulländad biografi

Det märkliga med historien är att vissa personer står i dess centrum samtidigt som de är helt bortglömda.

Annons

 De kan ha skrivit avgörande böcker, utkämpat viktiga slag – till och med skrivit konstitutioner, och ändå vara helt bortgallrade ur det historiska medvetandet. De är där på scenen med strålkastaren riktade mot sig, ständigt bevakade men ändå ensamma. Oförstådda.

Friedrich Engels (1820–1895) skulle mycket väl kunna beskrivas som en sådan person. En fängslande filosofi, och en av grundarna till marxismen, som fram tills nyligen kastade sin skugga över en tredjedel av världen. Dessutom var han medförfattare till den mest lästa texten efter Bibeln, ”Det kommunistiska manifestet”. Och när Lenin och Stalin hänvisade till sina socialistiska urkunder, var det snarare till honom än till Marx.

Hur skulle denna man kunna vara bortglömd, kan man fråga sig? Men gör då ett test. Fråga en beläst vän vad Engels hade för egna idéer. Med största sannolikhet får du en axelryckning till svar. Snarare än en filosof i egen rätt ses han som en populariserare av Marx tankar. Det är tämligen orättvist, konstaterar den brittiske historikern Tristram Hunt, i den nyutkomna biografin ”Friedrich Engels. Kommunist i frack”. Ett försök att återupprätta Marx vapendragare och att skriva berättelsen om en av tidernas mest fascinerande bromances.

Och det ska sägas med en gång. Detta är en fullkomligt magisk bok. På samma gång en rasande uppgörelse med alla historiska försök att göra Engels medskyldig till Sovjets brott som en intensiv skildring av 1800-talet. Hunt, som också är aktiv i Labour-partiet och kolumnist i Guardian, översätts för första gången till svenska med en storstilad bok som fått mycket uppmärksamhet på hemmaplan. Det är en stor kulturgärning.

Faktum är att jag inte läst en så bra bok om 1800-talet sedan jag plöjde Eric J. Hobsbawms triologi om ”det långa 1800-talet”.

Det som Hunt, liksom Hobsbawm, gör så bra är att han lyckas fånga seklet i all sin motsägelsefullhet. Med en prosa som flackar fram och tillbaka över den europeiska kontinenten, mellan dunket från de mekaniska vävstolarna i Manchester till de brinnande barrikaderna i Pariskommunen ger han en bild av en tid präglad av sociala spänningar och revolutioner. Dessutom gör han det på en prosa som glöder. Jag försöker komma på om det finns någon historiker i Sverige som stilistiskt skulle kunna mäta sig med honom, men det finns ingen som ens är i närheten.

En annan sak som Hunt gör så elegant är att han låter seklets motsättningar lysa rätt in i Engels liv. Engels var nämligen en mycket märklig person. Han var fabrikören som blev kommunist. Rikemansungen som gifte sig med en illitterat irländska och bohemen som gillade rävjakt och hummersallad.

Dessutom försörjde han Marx med såväl pengar som information om fabrikslivet i Manchester. Trots detta försökte han aldrig ta på sig någon ära för Marx filosofi, han stod godmodig i skuggan av det stora geniet.

När jag läser Hunts bok får jag plötsligt en insikt som jag nog aldrig fått från en historisk biografi förut: jag förstår att huvudpersonen var en genuint fin människa. Han var en man som alltid tog hand om sina vänner och deras familjer. Och trots att han var en filosof och författare av rang var han så gott som fördomsfri gentemot obildade arbetare. När Manchesters medelklass hade sina tråkiga middagar med portvin och skvaller slank han ner till ölkaféet och söp med arbetarna.

Detta betyder givetvis inte att han var felfri. Hunt spårar också en rad mindre sympatiska drag hos honom. I sin ungdom gick han till exempel ofta till prostituerade och i sin brevväxling med Marx ägnade han mycket energi åt att förtala konkurrenter, ofta med anspelningar på deras lyten. Emellanåt använde han också ordet ”nigger” (som redan då ansågs nedsättande).

Samtidigt, påpekar Hunt, blev han med stigande ålder en brinnande feminist och när det gällde raspolitik stod han alltid på rätt sida. Han stödde exempelvis nordstaterna helhjärtat i det amerikanska inbördeskriget.

I ett av bokens mera briljanta partier skriver Hunt om hur ”Kapitalet” kom till. Marx storslagna och bråddjupa analys av kapitalismen. Där konstaterar han att boken nog inte skulle ha skrivits utan Engels. Dels eftersom Engels finansierade Marx under tiden, med pengar från bomullsfabriken. Och dels eftersom Marx ständigt bad om iakttagelser.

Den torra mervärdesteorin hade, skriver Hunt, aldrig fått något genomslag om den inte kryddats med helvetiska detaljer från det viktorianska fabrikslivet. Under hela sitt liv hade Engels gått runt och samlat fakta. Han hade besökt rum där fabriksarbetare inandades mera kolrök och damm än syre, virrat runt bland Manchesters arbetardistrikt och sett trasproletariatet ligga utslaget av alkohol längs gatorna. I kombination med studier i ekonomi gav det honom en djup förståelse för hur kapitalismen fungerar.

Här gör Hunt något närmast hädiskt. Han frågar vad som hade hänt om Engels inte underkastat sig Marx intellektuellt? Om han inte ägnat trettio år av sitt liv åt att vara fabrikör och försörja Marx? Engels var trots allt den som vid endast 24 års ålder upptäckte att de återkommande ekonomiska kriserna inte var undantag i en i övrigt stabil kapitalism, utan ett normaltillstånd (se ”Den arbetande klassens läge i England”). Det var en insikt som skulle bli fullkomligt avgörande för Marx.

Hunts biografi lyckas alltså både med bragden att framföra kontroversiella teser, lyfta ut Engels ur giftskåpet och berätta en levande historia.

Den är underbara 450 sidor läsning, fint översatta av Stefan Lindgren. Jag hoppas att många kommer att läsa den och en from förhoppning är att något litet förlag också ska återutge ett par verk av Engels. I en tid när Marx upplever en renässans, när ”Kapitalet” pryder omslaget till Times och stora konferenser hålls i hans namn vore det en fin gärning om någon ville belysa ”andra fiolens” betydelse. Att återutge ”Den arbetande klassens läge i England” vore en bra start.