Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ensam kanske är starkast

Ensam är stark heter det. Ytterligare ett egendomligt och gammal uttryck vars historia fallit bort med åren och nu verkar vara mer av ett pepptalk för singlar och en efterhandskonstruktion än ett sanningsriktigt påstående.

Annons

 Markus Krunegård, vars texter är lite som små poetiska noveller, har också lagt märke till förljugenheten och sjunger rättframt ”Ensam är stark. Vilket jävla skitsnack” i ”Se på mig nu. Vad tycker du?”

Men paradoxalt nog så verkar det inte vara skitsnack i just Markus Krunegårds fall. Han är en av alla dem som gått från gemenskap och bandliv till ensamhet och solosång. Och dessutom fått ett mycket större genomslag solo än som frontfigur i ett band. Flera singlar har spelats i radio och legat på listor, han har gjort en stor festivalturné tillsammans med bland annat Lars Winnerbäck och små populära klubbspelningar. Som sångare i bandet Laakso så hade han inte alls lika stora framgångar.

Nu ska ju sägas att han inte är helt ensam. Bakom honom står ett band, men vem bryr sig om vad de heter egentligen? De är utbytbara. Huvudsaken är att de gör sitt jobb och spelar låtarna som de ska.

Och tittar man sig runt på den svenska popscenen så verkar ”ensam är stark” stämma in på fler än Markus Krunegård. De senaste tillskotten Ana Maria Espinosa och Robert Svensson. Lite mer bekanta är Annika Norlin som Säkert/Hello Saferide, Miss Li, Veronica Maggio, Lykke Li, Kristian Anttila, Joel Alme.

Är det bara jag eller har verkligen listan med svenska popartister som kör ensamma under eget namn växt de senaste åren? I början av 1990-talet då indievågen slog över Sverige bildades en mängd små popband i var och varannan småstad. Då var det Kent, Yvonne, Cardigans, Broder Daniel som ägde den nationella popscenen, men nu är det solopop som gäller för att man ska få komma fram med sin musik.

En tendens i tiden. På samma gång som artisterna inte har lust att kompromissa om sitt uttryck med andra bandmedlemmar så är inte heller publiken särskilt intresserad av band. Nej. Just nu finns det ingenting som intresserar mer än individen. Individualism är det närmaste religion vi kommer i vårt samhälle. Kollektivet är stendött.

Fram för att klara sig själv och att inte vara beroende av någon. Man ska förverkliga sig själv och odla sin särart. Samtidigt beundrar vi kändisar i prassliga skvallertidningar mer än vi någonsin gjort, men vi stampar lika gärna ner misslyckade personer som inte lyckas leva upp till våra diffusa krav på självständighet och styrka.

När en svensk soloartist slår igenom så göra han eller hon det med en helt annan kraft än ett band. Det är som att hela genomslagskraften kanaliseras i en person och då upphöjs i två eller tre. Det är mycket enklare för en person att ge intervjuer, synas i tv-program och höras i radio än ett det är för ett helt band.

Det är mycket möjligt att Håkan Hellström var startskottet på den här singelrevolutionen inom svensk pop. Skivbolagen verkar leta efter nästa Hellström och därför satsa stort på ensamma män och kvinnor med gitarrer. Kanske kan man också kasta en sökande blick på tv-programmet "Idol". Ingen seriös artist vill nog bli sammanblandad med "Idol", men det är ett symptom på samma idoliserande av individen.

Summan av kardemumman: Popbanden har det riktigt tufft just nu.

Och jag kan bara hoppas på bandens återkomst, liksom jag hoppas att vi börjar tänka mer på varandra.

 

 

Bäst just nu:

Jenny Lewis – Acid Tounge (album) G

Calexico på Nalen (konsert)

 

Sämre just nu:

Humor på tv

Mer läsning

Annons