Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ensamhetens outhärdliga oväsen

Annons

Inom alla kulturer finns myten om den oövervinnliga ensamvargen som på egen hand uppnår legendarisk status. Tron på att en ensam person med tillräckligt mycket vilja kan överglänsa även de starkaste gruppsamarbeten är inte bara naiv, den är direkt hälsovådlig. För att ge ett vattentätt exempel på detta presenterar jag bevismaterial A: en skallig britt med solglasögon.

En gång i tiden fanns ett band i England som hette Genesis. Konstellationen var fullkomligt kompetent och framförde, för sin tid, progressiv rock som trots ett stort mått av gubbighet är njutningsbar än idag. En medlem beslutade sig dock för att lämna gruppen under mitten av dess karriär för att sätta sig själv i fokus, denna avfälling har sedan dess spridit en stor sorg över världen i formen av Phil Collins.

Faktum är att alla de mest fruktansvärda och avgrundsfödda av musikstycken härstammar från soloprojekt.

I skydd av sin ensamhet fanns det exempelvis ingen som kunde hindra Korns basist Fieldy från att spela in musikhistoriens smärtsammaste hip hop-album ”Rock’n roll gangster”. Om det hade närvarat åtminstone en till beslutsfattande musiker i studion hade denne, oavsett talang och ambitionsnivå, tveklöst ryckt ur sladden och eldat upp materialet innan det spridits till andras öron.

Inom hårdrockens mer obskyra fält döljer sig ohyggligt nog de allra värsta av enmansprojekt.

En del så genomborrande usla att man ifrågasätter sin egen hörsel såväl som musikerns blotta existens. Lyckligtvis har naturen i likhet med giftiga plantors kulörta färger försett de skadligaste akterna med uppseendeväckande korkade bandnamn för att ge en chans till avhållsamhet.

I samma stund som du kämpar för att utläsa orden Yggtyrhyrkkh Hin Dystre inser du tveklöst att de står för den mest tröttsamma lyssnarupplevelse du kan tänka dig.

En svensktalande är även välsignad med automatisk motståndskraft mot amerikanska Natte Ulf, vars namn får en att tänka på en möjlig praktikant till John Blund vid namn Ulf snarare än vargar som kommer om natten.

Bägge ovan nämnda inkompetensförmedlare spelar så klart black metal av taffligaste kakburkssort och gör garanterat mer skada på ovetande stackares skivsamlingar än det kristna världssamfundet.

Jag är in i det sista övertygad om att en ihopparning av de bägge gitarrmisshandlarna skulle ge vetenskapliga rön om att sammanslagningen resulterat i dubbelt så lyssningsbar trumhinneterror snarare än två gånger så hiskelig sådan.

Tänk på detta i juletider, och gör en god gärning genom att uppmuntra familjemedlemmar och vänner som i glöggångorna och nyårspsykoserna bildar band i förbifarten. Se till att de inblandade håller kontakten med varandra, i andra fall kan det vara just du som i din passivitet bidrar till att trummaskinshemsökta enmanscirkusar i stil med Goat Bleeder får fäste i din hemstad.

Mer läsning

Annons