Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Esperanza dansade fram kärlekens magi

Annons

Den stora röda sjalen svänger som en tjurfäktares muleta. Händerna rör sig sinnligt om varandra, som älskande par. Esperanza Fernández dansar och sjunger fram kärlekens magi tillsammans med Gävlesymfonikerna på konserthusets scen. Lite flamenco och spansk glöd för att värma upp ett kyligt januari.

Manuel De Fallas El amor brujo är ett verk som precis hunnit fylla 100 år och som hunnit ta många skepnader. De Falla skrev verket på uppdrag av en berömd flamencodansare för liten orkester och sedan blev det versioner för större orkester, piano, ny balettversion, sånger kom till och ordningen på delarna kastades om. Här valde man att gå tillbaka till de ursprungliga sångerna och para ihop dem med en av orkesterversionerna.

Handlingen är inte särskilt invecklad. Unga Candelas brutala man dör men han fortsätter att spöka för henne och hindrar henne från att förenas med sin älskade. Magi och dans behövs och till slut lyckas hon lura den slemme ex-maken och kärleken kan segra.

Här finns mycket som vi förknippar med spansk musik. De tvära kasten, melodramatiska känslor, lite vändningar som hämtade från orienten och ibland bombastiska utspel. De populära Danza ritual del fuego och Danza del terror fyllda av en inre spänning som orkestern lyfter fram och låter bryta igenom.

Esperanza Fernández fyller med sin närvaro ut rollen. Inga överdrivna gester och hennes sång är rakt på, nästan saklig. Den som väntade turistfällornas flamencodans med prålig utstyrsel, kastanjetter och snurra runt-dans blev kanske besviken. Det här var något annat. Händerna och sjalen är det som talar. Ibland kraftiga markeringar med fötterna eller knäppningar med fingrarna. Fascinerande. Ändå kändes det som att man hade kunnat få ut mer av det här. Det utrymme Fernandéz hade att röra sig på var begränsat och gjorde att hon inte alltid kom i fokus på bästa sätt. En omflyttning av orkestern så att hon fått en större sammanhängande yta hade säkert höjt upplevelsen.

Så Tjajkovskijs fjärde symfoni. Enligt kompositören handlade symfonin om livet självt och om att trots egen sorg kunna se lyckan hos andra. Om Tjajkovskij hade kunnat se Gävlepubliken hade han säkert sett en hel del lycka där efter framförandet.

Första satsen slog an direkt med de kraftfulla hornen och den vackra andra satsen med oboens intro satt riktigt fint. Samspelet mellan klarinett och flöjt en njutning att höra. Tredje satsen med stråkarnas pizzicaton hoppar lite hit och dit innan den supersnabba inledningen av den sista satsen och den kraftfulla avslutningen. Bravo.

Annons