Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett för tidigt ­gala-tacktal

Känner du till Local Heroes?

Frågan ställdes till mig på anställningsintervjun för drygt nio månader sedan. Hade jag tvingats svara på samma fråga en vecka tidigare hade svaret varit nej. Men eftersom jag hade gjort min research kunde jag triumfera med ett ”jaeeeh…?”. Mina kunskapsluckor fylldes genast i och jag blev förvånad över det brinnande engagemanget kring det hela. Det var tydligt att det här var en av tidningens stoltaste kvällar. En glittrande fjäder i press-hatten. Och jag förstod snabbt varför.

Ju mer jag tänkte på det desto mer självklart verkade det. En prisgala som Grammis, P3 Guld eller Manifest, fast för den lokala musiken – det borde ju finnas överallt! Vad som var mindre självklart var hur jag, som ändå anser mig vara väl insatt i det som kallas Musiksverige och det mesta som sker både högt och lågt, hade kunnat undgå att en sån här grej existerade. Local Heroes-galan. Gävles bäst bevarade, briljanta, hemlighet.

Min nästa fundering var hur en stad – eller ett landskap – kan ha ett så levande musikliv att det inte nöts ut med en årlig gala. Artisterna måste ju ta slut? Det var innan jag visste något om musiklivet här. Nio månader senare är jag klokare. Här finns så många talangfulla musiker och drivna arrangörer att Local Heroes aldrig kommer bli tråkigt.

I morgon kväll kommer några av er hålla tacktal på Konserthusets scen. Jag har några jag skulle vilja tacka redan nu.

Jag vill tacka alla er som repar så att fingrarna blöder. Ni som ligger sömnlösa över en melodislinga i huvudet eller en textrad som inte vill komma ut. Ni som jobbar gratis så mycket att ni hade varit miljonärer om ni fått betalt (fatta OB-tillägg??!). Ni som ger järnet för en snål tallrik käk och en öl i gage. Ni som skäms för att ni bara kan ge en snål tallrik käk och eventuellt en öl i gage och som aldrig kan uttrycka nog med tacksamhet till de som ger järnet ändå. Tack till er som mejlar och mejlar till olika skivbolag men aldrig får några svar. Ni som rockar på fastän det gör ont, för att ni måste. Ni som sparar pengar för att ha råd att åka på en egen turné. Ni som spelar på gatorna. Ni som supportar varandra, som sprider varandras musik, lånar ut instrument och delar repor. Tack till er som står längst fram i publiken, trots att det bara är 18 personer där. Och ni som vågar skrika högt och busvissla under konserter. Ni som ALLTID applåderar. Ni som aldrig tystnar.

Tack för att ni ständigt inspirerar, utmanar och utvecklar det lokala musiklivet.

I morgon kväll firar vi er. Det ska bli en ära.