Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett försvarstal för Keith Richards

Annons

Ärade domare och jurymedlemmar. Det var stor dramatik på förra veckans nöjessidor. Svensk reporter åker till Paris för att intervjua Rolling Stones legendariske gitarrist i samband med utgivningen av den mustiga självbiografin. Samme reporter sågade Keith Richards efter en konsert för nåt år sedan. När det under Parisintervjun går upp för Mr Richards att det är samme man som häcklat honom som nu sitter framför honom svartnar det totalt. Mr Richards blir mycket hotfull, han går ju ofta omkring med en kniv på sig, han har dock aldrig skurit någon. Men rock’n’rollstjärnan nöjer sig med att hota reportern, resa sig, ge svensken en dask i huvet och lämna rummet.

Men den där dasken förvandlas till rena rama misshandeln. Underligt, jag menar Coldplays Chris Martin har ju slagits med journalister och mosat deras kameror. Till och med årets Polarprisvinnare Björk slog ner en journalist en gång. Sådant kan ses som sensationellt.

Som försvarsadvokat vill jag nu påstå att journalisten mycket väl kan ha förstått vad som skulle hända. Han hade väl läst förhandsexet av boken, och nu citerar jag sidan 387 i Keith Richards bok:

”Ibland tappar jag humöret och blir rasande. Det bara svartnar för ögonen och jag är i stånd att göra vad som helst. Det är hemskt. Jag hatar personen som försätter mig i den situationen. Man är nästan mer rädd för en själv än för den andra, vem det än är.”

Kära jury, jag anser att ansvaret på den här lilla incidenten helt och hållet ligger hos den svenske journalisten och dennes nöjesredaktör. Jag anser att man naturligtvis borde ha kontaktat Mr Richards manager och frågat om det var okej att skicka den reporter som sågat Mr Richards vid ett tidigare tillfälle. Svaret hade förmodligen blivit: Tell that cockroach to crawl up his own ass. Send another journalist from your paper.

Självfallet är det varje skribents rätt att skriva sin uppriktiga uppfattning om artister, ibland är de dåliga, ibland bra. Rätten att göra sin röst hörd är en stöttesten i journalistiken. Artister kan inte styra sina recensioner. Alla kan ha en dålig dag på jobbet, fråga Bob Dylan.

Men nog måste väl den svenska kvällstidningen insett att det fanns en uppenbar risk att Mr Richards skulle uppfatta intervjun i Paris som en ren provokation. En provokation som ledde till snaskiga rubriker runt hela världen. Ni som läst boken ”Livet” av Mr Richards vet att han har en svart sida. Men han har en mycket älskvärd sida också, boken visar det. Han är extremt givmild mot sina vänner, många av dem har också levt svåra liv och skulle fortfarande bo i rännstenen om det inte vore förMr Richards.

Som försvarsadvokat för Mr Richards kräver jag att samtliga åtalspunkter läggs ner och att den provocerande nöjesjournalisten döms till följande straff: Att lyssna på ”Sympathy for the Devil” nonstop en vecka i hörlurar på högsta volym. Grabben fick ju inte ens ett blåmärke.

Erik Süss

Mer läsning

Annons