Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett frö är ett frö är ett frö ...?

Är vi eller b-l-i-r vi? Och hur mycket av vårt jag är sprunget ur vilja-och-målvetenhet och hur mycket har-bara-blivit?

Annons

Så gick tankarna efter att jag skiljts från Mait i intervjun, och jag kom att tänka på en annan av Gävles viljestarka kvinnor – konstnären, formgivaren och tecknaren Clara Salander. Hennes motto i livet är att lita på tillfälligheten.

Claras ”tillfälligheter” har fört henne jorden runt och ”givit” både möjligheter att utforska sitt konstnärskap och sin person, utmärkelser och ära.

Jag har också varit allt möjligt. Tonårsdrömmen var att bli psykolog, en dröm jag själv lade åt sidan. I stället blev det Liverpool College of Art i Liverpool och Tillskärarakademin i Stockholm. Jag skulle bli kläddesigner. Efter Liverpool och Tillskärarakademin designade och sydde jag kläder till Gävles första boutique, ”Du & jag”. Men min allra första erfarenhet av arbetslivet var att sälja sybehör på sommarloven på Epa på Söder. Sommarlovsjobb som lillvärdinna vid fjällstationerna i Kittelfjäll och Idre. Ett tag ledde jag också trafiklekskola och engelskacirklar för förskolebarn på ABF. I flera år ritade jag även enögda modeteckningar till ett par av Gävles klädaffärer.

Klänningarna jag ritade och sydde för ”Du & jag” försåg jag med kondomfickor (spridningen av gonorré var stor på 1970-talet), en idé som ledde till intervju i Gefle Dagblad. Som ledde till frilanseri. Som ledde till ett erbjudande om att som volontär skriva om mode. Ersättningen var först 25 procent av grundlönen. Sedan 50. Den tredje volontärperioden gav 75 procent. Ett halvår efter full lön, fast anställning som allmänreporter och ett avrådande från att söka in på Journalistskolan – ”då blir du bara en rödstrumpa vi inte vill ha” – tog jag tjänstledigt för att läsa franska på Alliançe Française och auskultera på Le Monde i Paris.

Tillbaka på GD kom mitt journalistiska arbete att allt mer handla om människor – i arbetslivet, i sjukvården, i marginalen. Intervjuerna ledde till att jag småningom blev erbjuden en gestaltterapeututbildning – med anställning. Trött på journalistikens baksidor sa jag upp mig, sökte Gestaltakademins grundkurs, började frilansa som egenföretagande journalist och gick en tvåårig Gestaltutbildning– psykosocialt arbetssätt – som jag lät mitt företag betala. Dock, ”endast” för att finna att jag inte alls ville ägna resten av mitt liv åt att terapeuta-trasiga-själar. Däremot var det psykosociala arbetssättet fantastiskt att mixa med det journalistiska, och 1992 blev journalistik åter mitt professionella ”växtställe”.

År 2000 hittade jag så min journalistiska jordmån – på Arbetarbladet v– och här har jag fått pröva och utveckla den typ av journalistik jag i dag har privilegiet att få arbeta med. Vad jag tror? Att vi som frön i moderslivet innehåller allt vi kan utvecklas till och att vi – om vi består och omges av lyhördhet, vilja och tillfälligheter – kan kultivera våra ”frö-jag” precis så långt som de var ämnade för.

Mer läsning

Annons