Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett klassiskt rättegångsdrama

Lisbeth, Noomi, jag vet inte vem av dem jag beundrar mest. I inledningen av filmen ligger Lisbeth Salander som en utmärglad fågelunge i sjukhussängen. ”Hjärnskador?” lyckas hon viska fram till läkaren.

”I’ll be back”, är det Lisbeth egentligen säger. Den bräckliga varelsens revansch är till och med mer imponerande än Demi Moores legendariska armhävningar i ”GI Jane”.

Lisbeth Salander hämnas det manssamhälle som omyndigförklarat henne. Läkare, byråkrater, hemliga herrklubbar. Den tredje och sista Stieg Larsson-filmatiseringen är rå och nödvändig kvinnokamp.

Och det märks inte enbart i Lisbeths taggiga uppenbarelse. Hennes kvinnliga advokat (bra spelad av Annika Hallin) får stort utrymme i filmen. Lena Endres roll som ansvarig utgivare för tidningen Millennium ges också mera tyngd, medan kollegan Mikael Blomkvist är den undersökande reporter som drar handlingen framåt, en arbetshäst i bakgrunden men definitivt ingen karaktär att minnas. Michael Nyqvist har varit rent av påfrestande i rollen tidigare, nedtonad gör han sig bättre.

Regissören Daniel Alfredsons berömda pappa Hans spelar lömsk gammal säkerhetsagent men lömskast av de lömska männen är psykdoktorn Tele- borian, maxat obalanserad i Anders Ahlbom Rosendahls intensiva gestaltning.

”Luftslottet som sprängdes” har premiär ovanligt nära inpå den förra filmen. Man minns tydligt slutuppgörelsen på bondgården i Gosseberga där Lisbeth blir levande begravd och hugger en yxa i sin elaka pappa.

Handlingen i ”Luftslottet” tar direkt vid.

Far och dotter ligger båda svårt sårade på Sahlgrenska, Lisbeth anklagas för mordförsök, den blonda halvjätten Niederman är på flykt och i Stockholm planerar Millenniumredaktionen nya avslöjande artiklar.

I motsats till de båda tidigare filmernas actionartade upplägg liknar trean mer en brittisk konspirationsthriller. Säkerhetstjänstens superhemligaste sektion opererar ju i kulisserna. Ett klassiskt rättegångsdrama följer.

Det är kanske inte mer spännande den här gången men åtminstone mer stil på finalen i trilogin. Till det bidrar också Lisbeths Salanders magnifika entré i domstolen. Kajal , läder, kedjor och ögon som brinner jävlaranamma.

Noomi Rapace skapade filmens Lisbeth. Det är behållningen av tre mer eller mindre hyggliga filmer. Och att Stieg Larssons strängt feministiska hållning får synas i centrum till slut.