Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett krig, en hjälte och ett vykort

Annons

Jag sorterar papper efter en vecka i Jerusalem och några städer som Israel ockuperar; en väldig karta över Västbanken med bosättningarna utmärkta i orange, en video från ”Breaking the Silence”, den senaste årsrapporten från ”The Lutheran World Federation”, ett nummer av Diakonias tidning, en diger rapport om ”Human Rights in the Occupied Territories” och en mapp från OCHA, ett FN-organ i Jerusalem.

Inget hopp om fred eller samlevnad låter sig ens anas i rapporthögen. Riktning tas ut mot en framtid av mer dödande, mer av oförsonlighet, ännu mer rasism, tydligare rasåtskillnad, fullbordande av muren och oerhörda övergrepp mot palestinierna.

Den starke skriver ut villkoren och de kan mätas av i Hebron, en strikt åtskild palestinsk, och historisk, stad på Västbanken. Välstånd och nybyggda hus i israeliska områden, där soldater spanar från hustak och patrullerar i de urfattiga, nedslitna muslimska kvarteren. En meter eller så skiljer folken åt, men politiskt, mänskligt är avstånden oändliga.

Samma dystra eller nedslående intryck när vi sätter oss ner med Bob Lang, talesman för bosättarna i Efrat Settlement. Oförsonligheten når 100 procent, histrorieskrivningen, som sträcker sig några tusen år tillbaka, hämtar alla rättigheter ur de heliga skrifterna. Genevekonventionen är bara ett papper och palestinierna får skylla sig själva.

”Vi i västvärlden”, säger Lang, ”måste stå upp mot islamistisk terror och fundamentalism. Först när hela Mellanöstern är demokratiskt kan vi leva i fred och säkerhet”.

Sedan blickar han ut över den mark och de kullar Gud lämnat över till judarna. ”Allt är vårt”. Om regeringens soldater kommer plockas vapnen fram.

Något dygn tidigare hade vi, en grupp svenska journalister, strosat hemåt i den ljumma Jersualemnatten. Ut från gamla stan genom Jaffa-porten; halvannan timme senare skjuter en soldat ihjäl en förvirrad palestinier i en bil. Elva skott och ännu en väldigt död ”terrorist”. Soldaten på första sidan i Jerusalem Post, gratulationer från arméchefen. En hjälte.

Ehud Olmert, den avgående israeliske premiärministern, förvandlades en dag senare till överraskande talesman för förnuft och realism: ”Israel måste överge nästan hela Västbanken, lämna östra Jerusalem till palestinierna och acceptera 1967-års gränser”. Liknande klarspråk har ingen israelisk regeringschef varit i närheten av.

Men en enda förnuftig röst hörs inte så långt. Det här lågintensiva kriget med palestinierna kan Israel leva med; några döda då och då, men i huvudsak stabilitet, lugn och ro, ekonomiskt hyggligt och palestinierna utanför den egna vardagen.

Den militära överlägsenheten skapar en sorts invand trygghet. Rasismen, dödandet, de ständiga övergreppen och trakasserierna kan de flesta skjuta ifrån sig. Att Hamas, det enda hotet mot vår exklusiva civilisation, får ett allt starkare folkligt palestinskt stöd får vi, israelerna, ta itu med senare.

Någon rättvis lösning går inte att se inom överskådlig tid, kanske 20

30 år. Ett tredje krig mer troligt än en tvåstatslösning. Efter det tredje kriget har Israel befriats från palestinierna.

Så kan den extrema högerns vision sammanfattas.

Om några dagar läggs kulturhuvudstadsårets utförliga program fram för medborgarna (ett personligt exemplar med bud till kulturredaktör Björn Widegren, Gefle Dagblad). Jag lyssnar vid dörren för att, som så ofta, vara först med de tunga nyheterna.

Luddiga (eller flummiga) rader skrivs om till exemplarisk tydlighet, hör jag. Kulturell allemansrätt lyfts strax in i Svenska Akademins ordbok som exempel på en sammanfattad kultursyn som sträcker sig från folklustspel till Lars Lassgård. Eller Wij trädgårdar.

Introduktionen (når mig på omvägar) är ett välskrivet lovord till Gävle som kulturstad, här finns ju allt. (I Lund finns ingenting, Uppsala har gått vilse och Umeå tror sig locka med kultur i norr).

Kulturhuvudstadsåret, sammanfattar den samlade vetenskapen, skulle lyfta staden och kulturen mot svindlande höjder. Varje satsad krona faller ut med minst tre tillbaka. Lysande tider för stadens affärsidkare, nöjestempel och hotell. Kultur i varje vrå, och Skaparbyn räddas. Jag är för.

En av televisionens många sidokanaler sänder debatten i repris, på bekväm arbetstid. Sarah Palin fäster blicken i kameran, som för att övertryga sina landsmän om att hon inte är så dum som New Yorks vänsteretablissemang påstår. Hon lyckas nästan.

Republikanerna andas ut; Palin gjorde inte bort sig. Ingen katastrof, inga verbala snedsteg och okunnigheten dold i glad och okomplicerad retorik. Men ändå bäst att John McCain håller sig frisk och kry.

Och så lugnande besked från kongressen i går kväll, den amerikanska ekonomin är tillfälligt räddad. Några tusen miljarder skyfflas ut på marknaden för att undvika ekonomisk härdsmälta. Kan vi andas ut nu?

Ett vykort singlar ner i brevlådan. Jag citerar: ”Nazister” i Valbo! Lutti du är lika patetisk som Roger Hedlund och hans virrpannor. Försök att göra ett hederligt journalistiskt arbete nån gång. Du är en löjlig fjant! Ola

Ett utskick från banken erbjuder några nya intressanta fonder, om botten går ur dom jag valt. Förmanande ton anas mellan raderna. Är det så illa? Mitt lilla sparande snart utraderat? Wall Street på min gata?

Mer läsning

Annons