Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett krig, en plan, en resa

/

ATEN. Västvärldens kamp för demokrati i Afghanistan krävde i går minst 90 civila liv. Den förenade svenska bombhögern, som sträcker sig från Bildt till socialdemokraternas Urban Ahlin, tycker att kriget är värt det priset.

Annons

En svensk officer varnar för att kriget kommer att kräva svenska soldaters liv. Ja, i krig dör både civila och soldater.

Ännu en gång; det officiella Sverige tycker att kriget är värt detta.

Men kanske finns en bortre gräns för antalet civila döda, men var går den? Minst en halv miljon, som i Irak? Några hundra tusen, för den goda saken?

Det här kriget kan inte förklaras, inte försvaras och det rymmer ingen lösning på Afghanistans problem. Presidentvalet präglades av fusk, med USA:s kandidat som den värste fuskaren.

Den sortens demokrati USA vill införa, som kräver ännu mer av dödligt våld, kan aldrig implementeras (få folkligt stöd). De ädlaste motiv, som helt saknas i det här kriget, faller samman när de döda räknats, infrastrukturens rester sopats ihop och framtiden ska skissas.

Sverige ut ur Afghanistan!

Jag konsulterar min vän servitören från Pakistan, fyrspråkig, med snart ett femte användbart, om regionen han tvingades lämna för att försörja sig och sin familj. Efter år i Grekland har han äntligen fått permanent uppehållstillstånd, dokumentet bär han alltid med sig.

* Obama? ”Stupid”. USA förstår ingenting, kriget går inte att vinna. Obama inte ett dugg bättre än Bush.

* Talibanerna? ”Two sorts of”. Det finns goda och dåliga. Inga större problem med de som gömmer sig i gränstrakterna mellan Afghanistan och Pakistan.

* Bomben? ”Gives us security”. Pakistan har bomber, Iran har snart en bomb och något avlägset har Israel minst 200. Strategiska val för gemensam säkerhet. Eller enskild.

* Dynastin Bhutto? ”Not good for Pakistan”. En högborgerlig familj, utan kontakt med de fattiga massorna.

Vi släntrar iväg till en pakistansk krog, och det är mitt i fastemånaden. En väldig teve sänder, kanske ironiskt, ett matlagningsprogram direkt från Pakistan. Min vän, och hans vänner, tittar fascinerat på. Vi delar på en tallrik dadlar, i väntan på kvällens festande.

En månad i Grekland till ända. Lesbos en underskön ö, Chios rymmer flera tragedier. En av dem, turkarnas slakt på 30 000 öbor 1822, ännu som ett blödande sår.

Vi kör till Anavatos, klippan där 400 valde att slänga sig ut och ner i den 300 meter djupa ravinen, för att inte ge turkarna nöjet att hugga huvudet av dem, män, kvinnor och barn.

I byn Mesta, byggd för att hålla turkarna utanför, vilar vi ut på ett vackert torg och serveras av ännu en holländare. Överallt dessa holländare. Men inte en svensk röst på hela månaden. Har vi glömt detta fascinerande, vackra land? Som snart håller val; familjen Papandreou bör vinna, men ätten Karamanlis (den förenade högern) har hela den ekonomiska och finansiella sektorn bakom sig. Som i Sverige.

På nätet, gratis uppkoppling på hotellet, läser jag om Strömvallen. Två lag slåss om segern, men inget orkar över på den andra planhalvan. Jag måste gå in och reda ut det här.

Fast Partner, som skulle satsa en halv miljard, har upptäckt krisen. Ingen brådska därför att samla ihop sig till en reträtt, motståndet är ju välorganiserat och sköter den saken.

Kommunen, som räknat på Läkerolen, slår upp den politiskt/kulturella/ekonomiska handboken; hur mycket kan vi satsa på en ny arena?

En skribent har fått för sig att kommunen sagt nej till Fast Partner. En grav missuppfattning, lika skev som krönikans politiska analys; detta är inget verk av maoister eller några banala idioter.

Det är enklare; marknaden har analyserat det storstilade och funnit möjligheterna till vinst kraftigt reducerade. Därför reträtt.

Mer läsning

Annons