Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett mäktigt operamaskineri

Annons

Män och deras leksaker. Killar som aldrig blir vuxna. ”Iron man”-konceptet är rena rama demonstrationsfilmerna om fenomenet.

Industrimagnaten Tony Stark mekar som vanligt med sina högteknologiska superhjältedräkter. I ”Iron man 3” skaffar han sig till på köpet sig en adept – en lillkille som bygger ärtbössor i garaget; nu blir det effektivare vapen, ”så här tar du hand om mobbare, grabben!”.

Men ”Iron man 3” förhåller sig också trevligt, lekfullt, självironiskt till sitt uttryck som väldig machopryl. Jag kan gilla det. Även om man inte undgår känslan av manipulation när Hollywood trycker på alla de rätta knapparna och dessutom krämar på mer wagnerskt än någonsin. Det är ett mäktigt operamaskineri som drar igång.

Här introduceras den senaste Ironmanprototypen och en genetiskt förändrad fiende som kan få förlorade kroppsdelar att växa ut igen.

Hjälten Tony Stark (Robert Downey Jr) är dock svag, inledningsvis. Han lider av panikångestattacker efter förra filmen. Han är inte mycket att hålla i handen när USA drabbas av en stormvåg bombattacker.

Den afghanskäggiga terroristledaren ”Mandarinen” tar över nyhetssändningarna och hotar med nya dåd. Han antas operera från Pakistan. Men så enkelt är det nu inte. ”Iron man 3” driver överraskande med en enögd, upppiskad amerikansk terroristhysteri.

Det här är som sagt en nummer tre, följaktligen utrustad med 3D i de större salongerna. Jag såg inte den versionen. Å andra sidan har bioglasögon hittills aldrig tillfört något annat än mörker.

Jag var mindre positiv till tvåan, en tungt bestyckad uppföljare där kapitalisten Tony Stark upprätthöll terrorbalansen i världen.

Den nya filmen har ungefär samma järnhalt men bättre blodvärde. Sundare, förutom när den dunkar på tomgång i några utdragna actionscener.