Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett ”monster”?

Annons

Mördaren Eklund har förts åter till cellen i väntan på en ny undersökning av hans inre. Efter sig lämnade han förtvivlade anhöriga och förstenade ansikten. Och ohyggliga detaljer om mordet på Engla, vagt mumlande om varför han dödade Pernilla.

I rättssalen försökte Englas mamma och Pernillas syster redovisa sina känslor och den oerhörda sorg de känner. Juridiken förvandlades under några omskakande minuter till en offentlig arena för förtvivlan, men också för hat och förakt.

Eklund verkade inte förstå så mycket av den smärta de två vittnade om. Han förblev märkligt isolerad i sig själv under hela rättegången, kanske av den enkla orsaken att han inte kan ta till sig andras sorg. Han tycktes inte närvarande.

De anhörigas smärta och bottenlösa sorg är lätt att ansluta sig till, men det finns några problem; skall de juridiska rummen upplåtas för anhörigas högst privata och tårfyllda pläderingar? Ett offentligt rum för hämnd?

Är det självklart att anhöriga skall vända sig direkt till mördaren, och den allmänhet som snart kan ta del av vreden och sorgen, med sina tårar och sin saknad? Den här offentliga konfrontationen, i detalj redovisad av landets alla medier, kunde ha skett i ett annat forum. Sverige är inte USA, här kan anhöriga ännu inte påverka domstolarna.

Dessa skall hålla sig till juridiken och väga den anklagades skuld mot de bevis åklagaren lägger fram. En strikt process, för allas rättssäkerhet.

Men här förvandlas det mest privata, sorgen efter ett barn som ryckts bort, till allmän egendom. Eklund förklarades som ”monster” av Englas mamma, socialstyrelsens rättsliga råd kanske gör en annan definition; svårt psykiskt störd, inte tillräknelig, i behov av vård.

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, är tydlig: Bara dårar mördar barn. Ingen mördare tillräknelig.

Men på redaktionerna, främst kvällspressens, var Eklund den perfekte mördaren; tidigare dömd för sexbrott, ensam, trög, tafflig, tjock, obekväm med kvinnor, en man utanför.

Reportrarna drog fram alla som någon gång träffat honom, inga detaljer var för banala för att inte redovisas. Det gick inte att värja sig inför den bild som vecklades ut till ett ”monster”. Inga förmildrande omständigheter fanns att redovisa. En ond man.

Viss återhållsamhet bara i de lokala medierna.

Det går att skriva att här fanns ett klassperspektiv, en långtradarchaufför som fyllde lägenheten med patetisk porr och stulna trosor. En man utan normala relationer till kvinnor, en man som i hemtrakten sågs som udda och egendomlig.

”Sveriges mest hatade man” borde spärras in på livstid, löd den naturliga slutsatsen. Englas mamma krävde att Eklund skulle kastreras. Det kan finns en majoritet för att han skall dömas till döden, om det var möjligt.

Leif Silbersky hittade åtminstone något som i någon mån kunde förklara varför Eklund tycks så kallhamrad och oberörd: den gode Anders och den onde Anders. Något konstruerat och ytligt, men betydligt mer än vad de flesta medier orkade sträcka sig till.

Och snart diskuterar PK, Publicistklubben, bevakningen av Engla och Pernilla. Då ges, men lite sent, tid för eftertanke, avstånd och reservationer. ”Allmänintresset”, som nu än en gång får motivera varje intim och förfärlig detalj, är inte obegränsat. Men den gränsen mäts bara upp efteråt.

Mer läsning

Annons