Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett mordiskt perspektiv

Jag är allvarligt oroad att en seriemördare ska åka fast. Ett ord fattas i den meningen, eller borde fattas, ett ”inte” som lyser med sin frånvaro.

Annons

En annars behaglig kväll i soffan förstördes alltså av att en mördare skyldig till tiotals mord riskerade att ställas till svars för sina illdåd. Jag började kvällen med filmen ”Mr Brooks”, där Kevin Costner spelar en respekterad, etablerad, framgångsrik företagsledare som har mord som hobby. Han ska lägga av, men hetsas av sitt ”beroende” – även mord ses som beroenden numera – att mörda en sista gång. Det finns ett vittne, en kille som i stället för att gå till polisen och berätta, eller pressa Mr Brooks på pengar, ber om att få följa med på nästa mord i utbyte mot att hålla tyst.

Osannolikt? Inte om man, baserat på populärkulturen, får tro på frekvensen av det här blodtörstiga ”beroendet”.

Bästa exemplet är självklart ”Dexter” som följde ”Mr Brooks” i min seriemördarkväll. Dexter Morgan är kriminalteknikern som löser brott på dagen, begår dem om natten. Jo, han har också det där ”beroendet”.

Det är meningen att vi ska hålla på Dexter, och för att underlätta det har manusförfattarna lagt in förmildrande drag, som att Dexter endast mördar kriminella och har en traumatisk barndom.

Men nu, i den andra säsong som visas på TV6, har de börjat leka med gränserna. Vi accepterar Dexter som dramats hjälte, och långsamt dras vi med i ett moraliskt uppluckrat land, ett träsk av tveksamma sympatier.

Hans kollega Doakes är honom på spåren, men blir själv anklagad för morden. Ett läge uppstår där Dexter måste mörda sin rättrådige kollega eller bli avslöjad.

Jag ser valet som självklart, och det är inte riktigt behagligt.

Den som vill kan här börja förfasa sig över vad för slags underhållningsindustri vi har som gör hjältar av seriemördare, men det är inte den intressanta vägen att ta.

Författarna bakom ”Dexter” utför ett avancerat spel med perspektivet, och det är ett experiment väl värt att begrunda, inte minst i andra mediala sammanhang. Om vi fattar sympatier för en seriemördare, blott av anledningen att vi följer handlingen ur hans perspektiv, i vilka andra mediespeglade händelser låter vi då perspektivet styra?

Ur vems perspektiv följer vi den amerikanska presidentvalsbataljen? Vem ska vi identifiera oss med i Georgien-konflikten? Arbogamorden?

Men även om jag ställer de här frågorna ändrar jag mig inte – jag vill fortfarande att Dexter ska slippa fängelse, så att han kan mörda på i lugn och ro.

 

 

Till sist:

BBC har klippt ner den versionen av ”Ashes to Ashes” vi får se i SVT. Ett gissel som har drabbat tidigare produktioner som visats i svensk tv. Men nu finns en protestlösning: invänta reprisering av serien, som då ska innehålla alla bortklippta minuter.

 

Mer läsning

Annons