Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Ett olycksdrabbat par

En haiku – är inte bara det en limerick som inte får dig att skratta? har kritikern AA Gill frågat sig.

Jag delar hans skepticism inför haikun, men skrivna på rispapper och inglasade, som ett slags installationer, kan jag se en poäng med dem.

Konstnären Ella Marianne Nordal berördes av kärnkraftskatastrofen i Fukushima, Japan, och har använt den korta japanska diktformen för att tillsammans med målningar och installationer berätta om förödelsen och det som kom efteråt.

I en utställning full av symbolism tassar hon omkring ämnet, berättar mer om människorna och naturen som drabbades av katastrofen än om kärnkraftens tekniska kärna. Uttrycket för tankarna till japansk konsttradition, som om hon vill berätta om människorna på deras eget språk. Tranan, trollsländan och masker återkommer på olika sätt under utställningen. Det är nästan i sagoform som hon berättar om Fukushima. I synnerhet det näpna men ack så olycksdrabbade paret Tjernobla och Fukushimo får mig att tänka på sagans berättande. Hon en babuschka, han en liten japansk farbror. I varsin del av världen har de drabbats av samma öde.

”Den stora vågen” är en klassisk bild ur den japanska bildkonsten, tatuerad i det kollektiva medvetandet, och Ella Marianne Nordal har inspirerats av den i diptyken ”Vågspel” som är en rasande kraftfull målning av en våg som krossar allt. Mitt i vattenmassorna anas ett barns huvud, skyddat av en moders hand.

Annars är det inte en rasande uppgörelse med kärnkraften som Ella Marianne Nordal visar, mer en sorgesång framförd med finstämd förtvivlan.