Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett riktigt nervvrak

/

Som vi alla vet så har skolan dragit igång igen, vilket innebär olika saker för flera personer.

Men jag själv var, och är, ett riktigt nervvrak, när det kommer till skolstart.

Annons

Det innebär så mycket för en själv som individ, speciellt när man är blyg och har svårt att ta kontakt med andra människor. Jag är en sådan person som gärna gömmer mig, för att få slippa uppmärksamhet, för det har jag aldrig gillat. Jag tycker bara det är obehagligt att en stor folkgrupp ska titta ut mig. Det kanske inte är så, men jag känner att jag vill springa ut och gömma mig när för många personer tittar på mig samtidigt. Jag vet inte vad det beror på, men jag antar att jag helt enkelt inte tycker om att bli utsatt i den situationen.

Jag minns när jag började i högstadiet, att gå från sexan till sjuan var ett stort steg att ta. Vi skulle helt plötsligt delas in i olika klasser, med folk jag inte visste vilka de var. Det var ganska jobbigt, för jag var van att gå med folk jag hade växt upp med och det här var helt nytt. Att gå från lågstadiet till högstadiet skulle kunna jämföras med att släppas fri från en bur. Helt plötsligt fick jag gå hur jag ville, jag slapp tänka på att jag inte fick lämna skolans område, jag fick äta onyttigheter på rasterna. Och denna gång slapp jag de fåniga bänkarna och fick riktiga skåp med hänglås (som jag hade längtat efter lite i smyg).

Men steget jag aldrig riktigt vågade tänka på, var att sluta nian och börja i gymnasiet.
Det var nog min största mardröm i många år. För då skulle jag inte ha någon att gömma mig bakom, jag skulle få klara mig själv, möta nya människor på egen hand i en helt annan miljö.
Vilket är en av de värsta saker jag vet. När jag väl skulle möta världen ensam, för första gången, så var det inte så kul längre. Då skulle jag verkligen få reda på vad jag egentligen gick för.
Visserligen hade jag blivit ganska så uppskrämd, då det mesta handlade om att börja ta eget ansvar på gymnasiet. Så pressen ökade några grader, för jag tyckte att nian var svår nog att klara sig igenom.

Men när den stora dagen var inne, den första dagen på gymnasiet, så var det väldigt svårt att hålla alla nerver på plats. Alla tankar och funderingar snurrade så glatt runt i huvudet på mig. 
Men om jag inte hade varit nervös, så kanske det inte heller hade varit bra. Jag tror att det ingår att vara nervös när man börjar i en ny skola, det borde vara så.
Från den första dagen trodde jag aldrig att jag skulle trivas, men efter några veckor dök tanken upp att det här skulle jag kunna klara av. Att det inte var så hemskt som jag alltid hade trott att det skulle vara. Det var helt enkelt lättare än förväntat. Men den svåraste delen, var nog att ta in allt, att jag inte var liten längre, att allvaret hade börjat som det alltid hade pratats om. Men jag måste säga att det inte alls var så hård press, som alla tidigare lärare hade tjatat om. Det blev mer som en ny värld att vakna upp till på morgonen, känna sig mer fri, och lämnad i fred. För det mesta handlade om att jag fick börja lita på att jag skulle sköta skolan, utan att det fanns lärare som tjatade på mig varje dag.

Och nu har jag rullat in på det sista året, och det kan nog inte kännas bättre, för så mycket har förändrats med mig.
 Jag har utvecklats som person och vågar vara mer öppen, vilket är något jag aldrig trodde skulle inträffa förut. Så lösningen kan ibland vara att utmana sig själv till det yttersta.

Ida Gauffin
ida.gauffin@skola.gavle.se

Mer läsning

Annons