Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ett tramsigt, men också logiskt agerande från Moderaternas sida

Annons

Misstroendeförklaringen mot Annika Strandhäll från Moderaterna är på många sätt trams. Men också ett helt logiskt politiskt agerande.

Moderaterna, ivrigt påhejade av Kristdemokraterna, använder sig av möjligheten till misstroendeförklaring för att visa upp sig som en såväl aktiv som handlingskraftig opposition, ett politiskt poserande för att framställa sig själv som stark och pålitlig och regeringen som svag och oärlig.

Att en utredning pågår i KU av Strandhälls agerande i samband med att Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler fick sparken struntar Moderaterna i.

Moderaterna borde ha inväntat konstitutionsutskottets betänkande lät en märkbart irriterad Stefan Löfven förkunna under torsdagens presskonferens. Men så fungerar inte politik, i all fall inte för den som vill vinna poäng hos väljarna. Och nu stundar EU-val.

Det finns trots allt en politisk logik i att lyfta frågan om misstroendeförklaring före konstitutionsutskottet lagt fram sitt betänkande. Detta eftersom det innebär ett misstänkliggörande av Annika Strandhäll som skapar problem för regeringen, även om konstitutionsutskottets betänkande inte skulle landa i att Strandhäll prickas. Att lägga fram en misstroendeförklaring mot en rentvådd Strandhäll är naturligtvis mycket svårare och skulle riskera slå tillbaka på Moderaterna.

För Stefan Löfven är situationen besvärlig. Vilket också är tanken. Annika Strandhäll är socialförsäkringsminister och därmed ansvarig minister för bland annat frågor som sjukersättningen, som snart sagt ingen längre är nog arbetsoförmögen för att beviljas, och assistansersättningen och därmed assistansen, som snart sagt ingen längre är nog funktionshindrad för att kunna få. Kraven på Försäkringskassan att sänka sjuktal och antalet assistanstimmar har lett till stort missnöje med regeringens politik, som utförts av Försäkringskassan som Annika Strandhäll ansvarar för. Men istället för att erkänna sina politiska misstag, valde regeringen och Strandhäll att sparka Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler.

Även det politiskt logiskt.

Annika Strandhälls och regeringens agerande när Ann-Marie Begler fick sparken väcker tyvärr frågor. Att det hela inte skulle handla en politisk manöver för att förflytta det folkliga missnöjet från regeringens politik till Försäkringskassans handläggning, även om andra skäl också funnits, framstår som osannolikt. Försäkringskassan är trots allt bara utförare av regeringens politik. Även om myndighetens arbete styrs av generaldirektören, styrs myndigheten av regeringen genom bland annat regleringsbrev. Uppdraget Försäkringskassan haft från regeringen sedan 2014 har bland annat handlat om att få ner sjuktalen till 9 dagar per person och år och minska antalet assistanstimmar. Och det är också vad Försäkringskassan arbetat för att göra. När den folkliga vreden mot politiken blev för stor, var det inte så konstigt att regeringen hellre skyllde på Försäkringskassan, än att ensam bära hundhuvudet för sin politik. Särskilt inte under ett valår.

Genom sitt agerande har regeringen och Annika Strandhäll därmed själva bäddat för den misstroendeförklaring som nu väckts av Moderaterna.

Oavsett vad konstitutionsutskottet kommer fram till i sitt betänkande.

Annons