Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

EU står inför ett vägskäl

Annons

Den tidigare chefen för tyska Bundesbank Hans Tietmeyer sa för några år sedan att EU:s valutaunion är som en ”tryckkokare utan säkerhetsventiler”. När möjligheten att devalvera sig ur kostnadskriser försvunnit i euroländerna skulle ”fackliga och sociala rättigheter kokas mjuka – eller till mos”. Demokratin förklarades död. ”Politiker borde inse att de från och med nu står under de finansiella marknadernas kontroll”, sade Tietmeyer.

Tietmayers ord kan tyckas vara väl dramatiska. Men frågan är om han inte är på väg att få rätt. Den finanskris som till stor del orsakades av huvudlös spekulation från banker och finansbolag har nu blivit en politisk och ekonomisk kris där välfärden rivs ner och arbetslösheten ökar snabbt i många EU-länder.

I avsaknad av en egen penningpolitik försöker de drabbade länderna minska kostnaderna genom att sänka löner och att riva sönder sociala skyddsnät. Villkoren för de lånepaket som krisländer som Lettland, Grekland och Irland har tagit är en hårdhänt högerpolitik.

För EU är det avgörande att euron och bankerna räddas – inte välfärden. Samtidigt försöker EU nu snabbt skaffa sig makt över den ekonomiska politiken i medlemsländerna. Förslagen gäller samtliga EU-länder, även Sverige förbinder sig att följa den centralstyrda politiken.

Men enligt de förslag som nu diskuteras i EU:s ministerråd så är det bara euroländer som ska kunna bötfällas om man inte följer EU:s instruktioner. Men det har diskuterats att även icke euroländer ska kunna straffas med indraget EU-stöd.

De nya åtgärderna innebär att EU ska ingripa tidigare mot länder som man anser har för stora budgetunderskott eller för stor statsskuld. Ländernas statsbudgetar ska granskas och rättas till innan de antas. Målet är att länderna ska bedriva en stram finanspolitik.

EU-kommissionen vill även kunna påpeka och påverka andra ekonomiska obalanser. Det innebär att EU kan lägga sig i medlemsländernas lönebildning och storlek på offentlig sektor. EU kräver också att ländernas regelverk för hur man antar och utformar budgetarna ska bli mer lika varandra för att underlätta överblick och jämförelser.

I Sverige har LO uttryckt oro för att EU är på väg att lägga sig i lönebildningen och för att man ensidigt ser till budgetbalans utan att väga in andra orsaker till att ekonomiska problem och arbetslöshet uppstår. LO har också kritiserat att de nya reglerna minskar de folkvaldas makt över den ekonomiska politiken.

Redan 2010 antog EU regler för en ”europeisk termin” i vilken ländernas statsbudgetar ska granskas av EU-kommissionen. I EU-kommissionen ”tillväxtöversikt för 2011” läggs EU-politiken enligt ”den europeiska terminen” fast för medlemsländerna för första gången.

Bland förslagen märks krav på tuffa nedskärningar i de offentliga utgifterna, höjd pensionsålder, minskad förtidspensionering, mer privat pensionssparande, förkortade ersättningstider till arbetslösa samt avreglering av energimarknaden. Ekonomisk politik är aldrig neutral och det är ingen tvekan om att den politik som EU föreskriver domineras av högerns tänkande.

EU-kommissionen vill dessutom att EU ska kunna ge ut särskilda euroobligationer och kommissionen förväntas lägga förslag om att ge EU en viss egen beskattningsrätt. Vid det Europeiska rådets toppmöte i februari föreslog Tyskland och Frankrike bland annat förbud mot vissa former av löneuppräkning i medlemsländerna, gemensam pensionsålder, gemensamma nivåer för bolagsskatt och förbud i de nationella grundlagarna mot budgetunderskott. Förslagen skulle i första hand gälla euroområdet men även icke euroländer skulle kunna välja att vara med. Det är åtgärder som går mycket långt i styrningen över den nationella politiken.

EU står inför ett vägskäl. Hela tanken på ett socialt och folkligt europeiskt samarbete är på väg att kokas till mos i eurons tryckkokare. Det är en politik som behöver möta motstånd från fackliga organisationer och den politiska vänstern. För svensk del bör vi dessutom göra klart att vi inte ska omfattas av en centralstyrd ekonomisk politik när vi står fria från euron. Det var det vi röstade nej till i folkomröstningen om EMU 2003.

Jonas Sjöstedt (V)
Riksdagsledamot 

Mer läsning

Annons