Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Europas ensamma politiker finns här

Annons

EU sätter sprätt på skattebetalarnas pengar. Det kostar nämligen 209 miljoner euro om året att låta europaparlamentarikerna åka från belgiska Bryssel till franska Strasbourg.

Europaparlamentet har dubbla säten. Parlamentarikerna utgår från Bryssel, men en gång i månaden, förutom två månader under sommaren, samlas de i Frankrike.

Där gör de exakt samma jobb som i Bryssel. Sammanlagt kostar det 209 miljoner euro om året att flyga ner parlamentarikerna, låta dem på hotell, och att flyga ner deras arbetsmaterial, som packas i stora boxar.

Och egentligen är kostnaden högre: taxi, och bussar och andra utgifter som parlamentarikerna får dra av i sitt jobb, räknas inte in i de 209 miljonerna.

 

Tänk vad EU skulle kunna göra för pengarna i stället: de skulle kunna användas till att jämna ut klyftorna i varje medlemsland, och mellan medlemsländerna.

 

Unionen skulle kunna lägga pengarna i fonderna som syftar till sociala förbättringar. Eller öronmärka pengar för att ta tag i vissa problem, till exempel hemlöshet eller fattigdom.

Som tur är kommer medlemsländernas stats- och regeringschefer diskutera huruvida EU fortsättningsvis ska ha dubbla säten, på toppmötet i Bryssel i juni. Det finns också många politiker som vänder sig emot att de ska vara både i Bryssel och Strasbourg, eftersom det kostar alldeles för mycket.

Jag har besökt både parlamentet i Bryssel och i Strasbourg. Bryssel är en stor stad, Strasbourg liten. Förra veckan var jag med på sessionen i Strasbourg.

Staden befolkas när europaparlamentarikerna är på plats. De flesta jobbar häcken av sig, och äter sen middag ute. Många av dem som jobbar som politiker eller tjänstemän i parlamentet är ett bekant ansikte för flera av restaurangägarna.

Politikerna njuter av att befinna sig i händelsernas centrum, och av att kämpa för det de tror på. Men det positiva har också en baksida.

En kvinna tittar ut genom fönstret. Mörkret har börjat falla, och en halvdrucken öl står på bordet. En grön växt klättrar längs rutan. Hennes stora handväska står på en stol bredvid. Vid bordet intill sitter en ensam man. Ett cigarettpaket, Marlboro röda, ligger på bordet. Men han röker inte. Hans blick flackar omkring. Ibland stirrar han ner i bordet. Han dricker upp sin vodka, och går för att beställa en till.

 

Framme vid baren står människor från olika länder. Några pratar engelska eller tyska. De flesta franska. Kvinnan och mannen sitter där, i varsin värld, men ändå i samma. De befinner sig båda i Strasbourg, men i tanken är de långt borta.

 

Strasbourg och Bryssel är på många sätt en dröm för den som är intresserad av politik, men många tjänstemän och politiker har det svårt. Och även deras anhöriga. En del kvinnor följer med sina män när de får jobb i Bryssel. Männen jobbar ibland tio till tolv timmar om dagen. Kvinnan kan kanske inte språket, har inget arbete och måste ta sig in i en ny miljö. Hon får tillbringa många timmar på egen hand. Den som inte är rustad för att möta ensamheten, har en tuff tid framför sig.

En del av politikernas assistenter har tårar i ögonen när de tänker på sin ensamhet.

Ensamhet har ingenting med pengar eller inflytande att göra. Den är inte klassbunden. Ensamheten går inte att skaka av sig. Du möter den när du vaknar, och när du kommer hem.

Ensamheten stirrar oss i ögonen, och gör oss oförmögna att fly.

Sofie Wiklund

Mer läsning

Annons