Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Exilvänstern

När Marita Ulvskog förra gången plockades ner från barrikaderna placerade socialdemokraterna henne på posten som partisekreterare. Och där med tystnade också en av socialdemokraternas främsta vänsterröster och EU-kritiker. Ty i rollen som partisekreterare finns inte något utrymme för utsvävningar utanför partiets allt mer högerinriktade politik.

Annons

Den här gången sammanfaller Marita Ulvskogs starka EU-kritiska stämma dock väl med det socialdemokratiska partiets behov.

Marita Ulvskog passar inte in i Mona Sahlins nya kabinett. Därför blev det nödvändigt att flytta på henne. Med före detta socialdemokraten Sören Wibe som Junilistans ordförande krävdes ett motdrag från socialdemokraternas sida för att rädda kvar missnöjda väljare vid parlamentsvalet. Och så placerades Marita Ulvskog som partiets förstanamn på listan till parlamentsvalet. Från Bryssel kan ändå ingen höra en EU-kritiker och vänstersosse skrika.

Igår meddelade socialdemokraterna och miljöpartiet att man nu ingår ett rödgrönt samarbete för framtiden. Vad det hela resulterar i är snarare ett ljusblått samarbete med gröna inslag. Vänsterpartiet ingår inte i den allians som nu formas. Kärleksförklaringen till Miljöpartiet är riskfylld, men förmodligen vad partistrategerna på högkvarteret 68:an ansett vara det mest gynnsamma draget för sosserian.

Men är det ett smart drag? Nej.

Socialdemokraterna behöver både vänsterpartiet och miljöpartiet för att bli en tilltalande helhet. Miljöpartiet fick under regeringssamarbetet vara alibi för impopulär men nödvändig grön politik, som höjningar av bensinskatten. En politik som förvisso också skulle kunna vara självklar socialdemokratisk politik, men inte är det, eftersom den gröna tanken kräver uppoffringar många av partiets mer stofila element inte vill göra. Ännu. Men med regeringssamarbetet att skylla på var förändringarna trots detta genomförbara. Vilket också visat sig vara den enda möjligt farbara vägen in i framtiden med ett klimat som börjar närma sig kokpunkten.

Men socialdemokraterna behöver vänsterpartiet i lika hög utsträckning som miljöpartiet. Vänstern står för det sociala patos som gått förlorat i den socialdemokratiska politiken. Viljan att fånga mittenväljarna har fått socialdemokraterna att mäta ut allt större avstånd åt vänster och göra sin politik till en allt mer generisk och lätt blå massa. En utveckling långt ifrån så uppskattad bland väljarna som partiet tycks tro.

Så där står vänsterpartiet idag. Utmobbat av socialdemokraterna och miljöpartiet som inte längre vill leka med riksdagens rödaste parti. Men ingen anledning att gråta för vänstern. Socialdemokraterna har många missnöjda väljare. De höga opinionssiffrorna, det ekonomiska läget och den borgerliga regeringens Odysse av misstag har förvisso givit socialdemokraterna modet att kapa kontakten med vänsterpartiet. Men som bekant går högmod före fall. Vad dagens opinionssiffror visar är inte nödvändigtvis ett stöd för socialdemokratisk politik. Det handlar snarare om ett missnöje med den borgerliga. Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet hade blivit en helhet. Formationen socialdemokraterna, miljöpartiet utgör bara två tredjedelar av ingredienserna för framtidsinriktad framgång. Vilket förmodligen kommer ge vänsterpartiet ökat väljarstöd vid valet 2010.

Jenny Wennberg

Mer läsning

Annons