Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Explosiv och hänsynslös

Katja Kettu har fått inte mindre än tre finska litteraturpris för romanen ”Barnmorskan” som nu kommer ut i Sverige. Vår recensent faller handlöst för en magisk kärlekshistoria.

Annons

Katja Kettus ”Barnmorskan” utspelar sig år 1944 i Lappland, som då var under tysk ockupation. Det var under denna tid som tusen tyskungar föddes i Lappland och ännu fler i norra Norge. Barnmorskan Vindöga arbetar i fånglägret Titovka där hon tvingas abortera oönskade barn som blivit till genom våldtäkter i lägren.

En dag kliver den finsktyske SS-officern och krigsfotografen Johann Angelhurst in i lägret och Vindöga blir handlöst förälskad. Kärleken besvaras, men då Johann lider av ett krigstrauma är han frånvarande och lynnig.

”Barnmorskan” är berättad med ett mustigt, poetiskt och hänsynslöst språk som författaren har totalkontroll över.

Katja Kettu, som är uppvuxen i Rovaniemi i finska Lappland, har ett fascinerande gehör för Lapplandskrigets människor; dess språkbruk, jargong och förehavanden.

Med samma detaljrikedom skildrar hon den lappländska, karga naturen med alla möjliga sorters växter och örter, såsom ”spindelskivling”, ”hjortronblommor” och ”getpors”. Känslan av att befinna sig bland dessa människor och i denna natur etsar sig fast och lever kvar även efter läsningen.

Kettu skildrar en värld där krigets ständiga hot om död förpassar människorna till de mest djuriska drifterna. Hennes känsla för detaljer i de många skildringarna av älskog, kärlek och förlossning gör att språkdräkten börjar bulta, klämma, dofta och stinka. Det är lika äckligt som det är vackert:

”Allt jag kan har jag lärt mig under krigets sista månader genom fittan och den blodiga mullen. Förr visste jag nog att vi alla i födelseögonblicket släpper ur oss en gråt som smakar av mellangård.”

Vindöga, eller Vildöga, som hon kallas av Johann, gestaltas som en människa med närmast urjordiska krafter. Hon är råbarkad och intuitiv och hennes krafter skrämmer folk i hennes närhet. Samtidigt har hon alltid levt i skam – kallad Skelöga och röd horunge. Bakgrunden är moderns död under förlossningen och fadern som var röd soldat som mördades av vita efter inbördeskriget.

Kärleksakterna och mötena mellan Vildöga och Johann gestaltas med en sådan lyrisk sprängkraft att de fungerar som en levande motpol till kriget, sjukdomen och döden. Men kärleken till Johann utvecklas allt mer till en besatthet och i ett tillstånd av svartsjuka och desperation missbrukar barnmorskan sin makt att bestämma över liv och död, vilket gör att hon hamnar i en ännu större skam.

Även Johann lever med dåligt samvete, då han i början av 40-talet bevittnade massmord av judar i Ukraina. Han var krigsfotograf och hade kameralinsen som skydd för det upplevda, men nu börjar minnesbilderna tränga fram allt tydligare. Trots denna förtärande skam som de båda karaktärerna lever med vågar de ge sig in i kärleken och låta sig älskas.

Allra främst upplever jag ”Barnmorskan” som en historia om styrkan i kärleken; hur den kan få en människa att gå över rimlighetens gränser och hur människor i en sönderfallande och korrupt värld där allt handlar om att överleva, ändå lyckas hitta varandra och ge varandra lycka.

Det är just skildringen av denna magiska kärlekshistoria som gör romanen så hjärtskärande intensiv och närmast explosiv.

Annons