Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Familjedrama blir gapigt ormbo

Familjehemligheterna har stängts in bakom fasttejpade gardiner. Man kan inte se om det är natt eller dag inne i det stora vita sydstatshuset. Här lever ett åldrat par. Hon är en cancersjuk pillermissbrukare, han bedagad poet och alkoholist. Det dröjer bara några minuter in i filmen innan Meryl Streep hasar sig nerför trappan och gör magnifik entré som den drogade och sinnesförvirrade Violet, med håret i cellgiftstestar och fläckig tröja.

Bara några minuter senare är maken plötsligt försvunnen, efter ett livslångt äktenskap, efter att ha citerad T S Eliot och anställt en hushållerska vars namn Violet konstant vägrar säga; kvinnan refereras till som ”indianen”. Sydstatstakterna sitter i ryggmärgen.

Och så, kort därpå, anländer parets tre vuxna döttrar samt ytterligare släktingar för att ta hand om krissituationen. Det är det hela.

Filmens ursprung är en långkörare till Broadwaypjäs och teaterspråket har satt sina spår i scenernas uppbyggnad och den rikliga dialogen.

Konflikter mellan familjemedlemmar utlöses och radas upp som ett skrikigt plasthalsband. Skuldkänslor, oförrätter, ouppfyllda förväntningar, lögner. Det enda problemet man faktiskt oväntat slipper är gud; ett kaotiskt försök att läsa bordsbön mitt i middagen tas på allvar av ingen.

”En familj” är en stilstudie i americana, från ett stekande slättlandskap. Den stillastående inomhusluften vispas runt av en ensam bordsfläkt. Mänskligt upplösningstillstånd råder.

Filmen gestaltar relationer där man kallar varandra för kräk och monster och glimtar från Violets torftiga barndom sipprar fram i hennes besatthet av pengar. Döttrarnas förhållanden med olika män är inte heller några romantiska skogspromenader. Frågan är om ens Ingmar Bergman skulle kunna ha uppfunnit det här psykologiska ormboet. Han hade åtminstone inte gjort det lika gapigt.

En rad rasande skickliga skådisar (undantag Julia Roberts) trängs jämte Meryl Streep för att glänsa sig igenom maratondramat vars eskalerande elände till slut går överstyr. Vilket åtminstone ger tillfälle att fnissande distansera sig från plågsamheterna. Även om vi inte känner igen oss i filmens Oklahoma, så känner vi igen Hollywoodfenomenet att släkten är värst.

Om ”En familj” är bra i meningen trovärdig skildring kan diskuteras. Men den är i alla fall för mycket.

Julia Roberts, Meryl Streep och Margo Martindale i teatralt skräniga ”En familj – August: Osage county”.