Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fängslande Gävlekonsert: "Som att befinna sig i en verkstad"

På väggen en flimrande bild av en triangel som skiftar i olika färger till långsamt pulserande toner från en laptop och lite dova ackord från gitarren. Ellen Arkbro har klivit fram som en av de mest intressanta experimentella, eller snarare kanske man ska säga skaparna av elektronisk ljudkonst, på senare år. Ibland på egen hand eller i konstellationer som Hästköttskandalen som framträdde i Gävle för några år sedan.

På onsdagskvällen i Gävle Teater var hon ensam med sin laptop och elgitarr, ingen sång utan två halvtimmeslånga instrumentala stycken.

Först ”Iris”. En ljudmatta breder ut sig, nästan som att befinna sig i en industri eller ett sågverk där sågklingorna matar fram ljud.

Bilden av den stora triangeln bakom skiftar från blått mot lila mot rosa, tappar lite i konturerna och växer fram igen. Precis som musiken. Långa ackord från Arkbros gitarr där tonerna från ringa ut och bearbetas med volymreglagen och svajen. Allt går runt och fortsätter till synes utan början eller slut. Man förs in i tonlandskapet, sluter ögonen och tas med på en färd, kanske mot sitt eget inre.

Den som en gång hört Terry Rileys ”In C” eller ”A Rainbow in Curved Air” skulle känna igen sig. Eller som följt Adrian Belews utforskande av gitarrens möjligheter. Inte för att Arkbros musik är direkt lik utan mer som att där finns ett släktskap. En antydan av var vi befinner oss musikaliskt.

Efter paus ytterligare ett verk, ”Pink Television”. Bilden på den stora skärmen bakom kan nu föra tankarna till en störning på tv-skärmen. I rosa och lila mest. Ja, åtminstone förr med de analoga utsändningarna kunde det se ut så där då man tappade kontakt med tv-masten.

Först en lång hög ton. Sedan djupnar den och utan att egentligen något händer byggs en spänning upp. Sedan ljud som av en krasch. Återigen lite som att befinna sig i en verkstad där maskinerna fräser och viner.

Kontrasten i musiken kraftigare nu. Gitarren lite tydligare och det händer lite mer. Men också här blir musiken kontemplativ, något att sjunka in i, dras med i och låta associationer och tankar komma. En hypnotisk puls finns där som man knappt är medveten om.

En fascinerande konsert där man när den var slut gärna hade velat höra ännu mer.