Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fascinerande, men rörigt

/

Annons

Friskt vågat, hälften vunnet, som man säger. Och är det något man kan beundra ”Cloud Atlas” för, är det just dess mod till att satsa stort på sitt stjärnbeströdda utanför-boxen-epos. Men tyvärr stannar det också där; vid ”hälften vunnet” och en halvbra film.

Syskonparet Lana och Andy Wachowski, bäst kända som den kreativa kraften bakom ”Matrix”-trilogin, har tillsammans med ”Spring Lola!”-regissören Tom Wykwer krystat fram en skapelse som är lika flummig som den är visuellt sensationell. Det vill säga: ännu en gång ute på (över)ambitiösa farvatten.

Berättelsen, ursprungligen hämtad ur en roman av David Mitchell, är inte bara en historia, utan sex(!) olika förtäljelser – komplext sammanvävda genom tid och rum. Fascinerande, men också rörigt när det hoppas friskt mellan epoker som tar oss alltifrån futuristiska dystopier à la ”Blade Runner” till en seglats över stilla havet under 1800-talets mitt. En pastisch av allsköns genrer, på både gott och ont.

Skådespelarnas mångsidighet sätts onekligen på prov när deras reinkarnationer skiftar såväl kön som moralisk natur. Ett intressant koncept, men också oavsiktligt skrattframkallande ibland, som när vi möts av en kroppsmålad Hugh Grant i skepnad av en blodtörstande vilde. Tänk Mikael Persbrandt i ”Tre solar”, för er som minns den kalkonen.

Med så många karaktärsporträtt som ska avhandlas blir filmen också frustrerande lång. Redan efter hälften av den väl tilltagna speltiden känner jag hur tålamodet sinar och huvudet nickar till. För varje gång den lyckas träffa rätt, gör den också minst lika många klavertramp med sina ostiga pretentioner.

Intrycket av ett barn som leker hejvilt med sin pappas påkostade keyboard, gör sig ständigt påmint. Problemet är att det inte är en ung Mozart vid tangenterna, utan en regissörstrio vars två tredjedelar låg bakom CGI-överdosen ”Speed racer”.

Ändå sitter jag där i slutet, berörd av dess episka teman om kärlek, frihet och spirituella passager. En blandad påse läckert och lamt, vars budskap slutligen bryter sig igenom denna ambivalenta och poetiska absurditet till film.

Mikael Stånggren

Annons