Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fiffigt manus blir bara flåsigt tonårssnusk

Att bli förälder är en omtumlande upplevelse. Kanske kan den beskrivas som i komedin ”Due date”. Man tvingas plötsligt konfrontera kräks, konflikter och kaos och ta ansvar för en egoistisk person med noll kunskap om världen.

Filmens huvudperson, arkitekten Peter (Robert Downey Jr), har ordning och reda och slips. Han väntar barn om några dagar och ska flyga hem till sin fru i Los Angeles. Men redan på flygplatsen kör det ihop sig. Passageraren bakom ska lägga upp handbagaget och trycker sin feta håriga mage i Peters ansikte. Deras resväskor har dessutom blivit sammanblandade vilket leder till att den upptajta arkitektsnobben ertappas med vissa rökverk.

Båda männen sparkas ut från planet och tvingas göra färden i en hyrbil tillsammans. Problemet är att Ethan, Peters medpassagerare, visar sig vara en ansvarslös, självupptagen drömmare som löpande ställer till vardagskatastrofer under färden. Han har noll kunskap om världen. Han är, ja, som ett litet barn.

Peter ser med skräck på Ethans dumhet. Tills han lär sig att älska den där konstiga okända varelsen som oväntat blivit en del av hans liv.

”Due date” är så att säga graviditeten som roadmovie, förlossningssalen utgör resans mål.

Krockar, personskador, svartsjuka, ekonomisk panik och allehanda missförstånd händer på vägen innan Peter har utvecklats till lämplig pappa.

Det ser ut som ett lite fiffigt manus. Men i regissören Todd Phillips händer förvandlas allt till ungefär samma nervöst flåsiga tonårssnusk som ”Baksmällan” och ”Road trip”.

En lustig detalj (som han själv antagligen inte ens upptäckt) är att filmen faktiskt ifrågasätter meningen med att se den här typen av situationskomik på bio – när ”Two and a half men” finns.