Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Film är en glasögonberoende business

Annons

Anne Hathaway bär stora runda metallbågade brillor för sin roll i romantiska filmen ”En dag”.

Hon ska föreställa lite förläst och inte den populäraste tjejen i ett gäng studiekamrater från universitetet.

Den sortens unga kvinna som inte vågar tro att hon duger. Eller möjligen vet hon att hon är snygg, eftersom hon faktiskt är en väldigt smart person. Men som alltså med samma realistiska synsätt också vet att andra inte ser det. Ingen ens ser henne över huvud taget. Glasögonen är verkligen i vägen.

Anne Hathaways look i ”En dag” är långt ifrån någon försiktig antydan utan en övertydlig detalj. Silverbågarna blänker. Man kan inte missa dem. Det blir som en humoristisk vinkning. Till alla fula litterära ankungar, till alla klassiska romantiska filmer där den (påstått) alldagliga flickan får den vackraste pojken.

Med linser, laser och ögonoperationer skulle man kunna tro att glasögon var en snart utdöd produkt. Men se, bara i Gävle har två nya optikaffärer öppnat senaste tiden.

Glasögonen har lyckats med konststycket att behålla sitt existensberättigande, som modeaccessoar. Möjligen har också filmindustrin med saken att göra.

Film är en glasögonberoende business. Nördarna bär traditionellt flaskbottnar. Numera används glasögon dock oftast som intellektuell och affärsmässig markering. Närsynthet är absolut ovanligare bland kriminella, lågutbildade, fotomodeller och äventyrare om man ska tro Hollywood.

Brillorna skiljer den patrullerande polisen från kriminalinspektören. De skiljer anställd från chef, pizzabudet från professorn.

Även brottslingar kan i vissa fall ha glasögon. Då handlar det om de riktigt sluga mördarna, djävulen i presentabel kostym maskerar sin rätta identitet med eleganta bågar. Han är världsvan och korrekt, som ”The talented mr Ripley” i Matt Damons gestalt.

Men stora, runda, metallbågar, på 1980-talet? Borde de inte varit bruna, i plast och kolossala?

Jag har inte läst bestsellern ”En dag” av David Nicholls, som filmen bygger på. Det kanske finns en logisk förklaring i boken till varför Anne Hathaways Emma (inte någon rasande alternativ tjej) år 1988 ser ut att vara en relik från 1970-talet. Annars får jag gissa att hennes John Lennon-glasögon anspelar på de riktigt stora kärleksfilmerna från den tiden, som ”Love story” och ”Våra bästa år”.

Någonstans i filmen försvinner de förstås. Typiskt nog noterar man inte tidpunkten. Men när Emma och Dexter susar fram i en sportbil mot stranden är glasögonen utbytta mot solbrillor. Och sedan borta med vinden.

Glasögon tycks vara överlägset användbara för att skapa en filmkaraktär. Fungerar både som kostymering och rekvisita. Den som tar av sig glasögonen uttrycker eftertänksamhet och grubbleri, eller som i Emmas fall, hopp om att bli kysst. Personer som genomgår en förändring i livet kan bli av med sina glasögon, alternativt skaffa glasögon.

Däremot talas sällan om att någon ser dåligt. Själva det fysiska problemet är försumbart.

Superman har möjligen problem med att han ser för bra. Men när han bär sina hornbågade är det som förklädnad, i sin dubbelroll som den klumpiga journalisten Clark Kent.

Det dröjer nog länge innan Hollywood klarar sig utan glasögon (och det är säkert glasögontillverkarna också glada över). Men otur att de inte hjälper mot trångsynthet.

Bäst just nu:

"Melancholia"!

Bodil Juggas

Mer läsning

Annons