Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

FILM: "Insidan ut" är det bästa sedan "Lejonkungen"

Inte sedan jag återbesökte ”Lejonkungen” för ett par år sedan har något från den animerade världen berört mig så starkt, skriver Mikael Stånggren om Pixars nya film.

Animationsjätten Pixar har, vid det här laget, utforskat det mesta av det bästa. Simmat jämte clownfiskar i havens djup och farit med framtidsrobotar en bit ut i rymden. Med så många landskap och existensformer redan avbockade på listan tycktes idétorkan (behöver jag nämna ”Bilar 2”?) under en tid smyga sig ovälkommet in.

Någon dödförklaring av studions innovationsförmåga lär dock inte ske än på ett tag. Inte med ett kreativ genidrag som ”Insidan ut” – en film som utspelar sig (åtminstone till största delen) i huvudet på Jenny, en elvaårig flicka och hockeyälskare som får sin tillvaro upp- och nervänd i samband med flytten till en helt ny stad.

Fantasifullt, ofta till skratt ända från maggropen, illustreras hennes upplevelser av fem specifika känslor – Glädje, Ilska, Rädsla, Vemod och Avsky – som alla försöker samsas om kontrollpanelen som styr hennes beteende och humör. Glädje är den som gärna vill hålla ordning på gänget, men tappar alltmer kontroll till följd av Jennys ökande vantrivsel i sin nya skola och hemmiljö.

Det blir begynnelsen på en bokstavlig känsloresa, där till och med Vemod får lära sig att hon fyller en viktig funktion. Ett äventyr desto mer förgyllt när vi får sällskap av Bing Bong, en rosa elefant-katt-delfin som guidar känslorna genom Jennys smått bisarra inre.

Inte sedan jag återbesökte ”Lejonkungen” för ett par år sedan har något från den animerade världen berört mig så starkt. Unik och fantastiskt underhållande, är det egentligen bara petitesser som håller toppbetyget tillbaka. Jennys könssterotypa föräldrar, exempelvis. Lite tråkigt traditionella, även om hund, Volvo och småsyskon uteblivit den här gången.

Men cynikern i mig ska väl få sin röst hörd han med. Mina övriga känslor är helt överens: ”Insidan ut” är mästerverket vi har väntat på.