Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Genidrag av Holm

/
  • IDYLLEN SOM SPRÄNGS. Peter Dalle och Bill Skarsgård som omaka par i ”Himlen är oskyldigt blå”, ett svenskt sommaräventyr med farligheter under ytan. Foto: Jonas Ingestedt
  • HELA ENSEMBLEN ÄR BRA. Som Peter Dalle med sin tvetydiga farbroderlighet.

18-åriga Martin får följa med sin rika polares familj till Sandhamn över sommarlovet. Det visar sig att han ska jobba i köket på fina restaurangen och bo i arbetsbarack – medan kompisen är på seglarläger.

Annons

Men solen skiner så intensivt som den bara gjorde på 1970-talet. Martin upplever en frihet han saknar hemma i den mörka lägenheten där hans smygalkade farsa gömmer spritflaskor i garderoben.

Restaurangens gemytliga chef blir en ställföreträdande pappa som klappar killen på axeln och ber honom om små tjänster som att hämta kuvert med pengar i parkerade bilars handskfack.

Klassiskt skumt. Men Martins ögon är oskyldigt blå. Sommarhimlen är oskyldigt blå. Tiden, framförallt tiden, är oskyldigt blå.

På ytan skildras ett mjukt humoristiskt skärgårdsäventyr med några korkade Jönssonligan-figurer och känsla av romantisk ungdomsfilm. Här finns en puttrande flakmoppe, berghällar i solnedgång, ölburkar, strandparty.

Ung kille gör sina första viktiga livserfarenheter. Javisst.

Men filmen lyckas berätta också i en vidare mening om idyllen som sprängdes.

Varken Sverige eller Martins liv är sig likt efter Sandhamnsligans avslöjande 1975. Ett brott som skett i verkligheten ligger till grund för ”Himlen är oskyldigt blå”. För första gången visade sig omfattningen av narkotikahandeln. Det oskuldsfulla folkhemmet dolde organiserad kriminalitet.

Att välja det här sättet att skildra saken på, det är ett genidrag.

Dessutom är jag imponerad av 70-talsmiljöerna som inte hänges åt nostalgi. Här finns medvetenheten om att ett vanligt hem snarare präglades av föräldragenerationens 50-talsmöbler.

Ensemblen lyser, från Peter Dalles tvetydiga farbroderlighet till Björn Kjellmans oberäknelika familjetyranni. Och Bill Skarsgård har lika självklart grepp om huvudrollen som nyss i ”I rymden finns inga känslor”.

Filmen skulle mått bra av mer struktur. Trådarna drar raskt – ocn onödigt långt – iväg åt olika håll (romans, socialt drama, slapstickkomedi). Först efteråt tvinnas de ihop till Sandhamnshärvan.

Men varför klaga. När det känns som om man solar sig igenom en biokväll.

Annons