Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Filmmästarens verk långt ifrån mästerligt

Achtung! Tystnad! Der Filmmeister Michael Haneke ska nu förklara nazismens uppkomst.

Annons

Der Filmmeister harklar sig, talar och säger sålunda: ”Man var elak mot barnen, levde i en feodal halvdiktatur och lyssnade för mycket på kyrkan”.

Ah! Applådåskor! Buketter av kritikerrosor och Guldpalmer! Europeiska filmpriser!

Men, ursäkta und förlåt, Der Herr Filmmeister... Elak mot barnen, feodalism och kyrkan... Så var det ju i precis hela världen vid förra sekelskiftet. Så varför var det just i Tyskland som..?

Ach nein. Der Filmmeister har redan lämnat byggnaden, ständigt i rörelse, ständigt på väg att göra nästa film som ska förklara något annat evigt mysterium, kanske varför man alltid spiller marmelad just när kläderna är nytvättade – ”Den vita brallan”?

Michael Haneke tillhör, liksom Lars Norén, Tomas Tranströmer och numera Herta Müller, en liten grupp konstskapare som hyllas med formuleringar annars reserverade för nekrologer.

Som gör kritiker, paradoxalt nog, totalt okritiska.

Så har till exempel ”Det vita bandet” redan kallats ”en helt fullödig film” i SvD, DN skrivit att ”Hanekes geni var uppenbart redan i debuten” och Sydsvenskan kallat honom ”mogen mästare”.

Varför? Knappast för enbart kvaliteten i hans filmer. ”Det vita bandet” är en på många sätt kompetent film. Men den är, som vi redan sett, en teorikoloss på banalitetens lerfötter vars förklaringsmodeller ligger på ”Lorry”-nivå: ”Wir haben keine Lokaaal!”

Är det dialogen? Nej, den är är ostringent, ofta innehållslös och gör filmen minst en halvtimme för lång. Fotot? Visserligen stramt vackert men aldrig i närheten av överväldigande. Intrigen? Nej, filmens bärande gåta ids Haneke inte ens lösa. Det nyskapande persongalleriet? Tillåt mig skratta: De onda i dramat är – liksom de onda i dramat varit sedan 1920-talet – godsherren, förvaltaren, den perverse läkaren och prästen (som Haneke dessutom piratkopierat från ”Fanny och Alexander”).

Så varför bugar alla så djupt för Der Filmmeister Michael Haneke?

För att det finns ingen annan att buga för. De riktiga mästarna är borta. Bergman är död. Kurosawa är död. Fellini är dödare än Napoleon. Haneke är, det måste vi ge honom, den nutida regissör som i informationserans postpostmoderna virrvarr mest liknar den Store Traditionelle Manlige Filmskaparen.

De dyrkar Haneke i brist på äkta vara. Det vore väl elakt att kalla honom ett beläte. Men som b-mästare kvalar han in, mer än väl.

Erik Helmerson/TT Spektra