Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finns det en så finns det flera

Annons

Kära läsare. Jag tänkte lägga upp det här lite som ett tal. Talet till kvinnan. Eller, snarare krönikan till kvinnan. Jag är väl ingen bra krönikeskrivare men när jag skriver dessa rader är det mycket. Ni vet, det är mycket nu. Det är 11 september, det är höst och skivsläppen hopar sig, faddrar ska bjudas på middag, nytt boende och tjofaderittan. Krönikor ska skrivas. Ingenting kan ändra på det.

Sverige har alltid, tycker jag, varit bra på att visa att vi har många musikaliska kvinnor och att ta tillvara på de stora kvinnliga talanger som finns. Men det är ändå först de senaste åren som så många kvinnliga artister börjat få det stora utrymme som de förtjänar. Jag talar om Robyn. Jag talar om Annika Norlin. Jag talar om Lykke Li. Jag talar om Veronica Maggio. Jag talar om Marit Bergman. Jag talar om Britta Persson, Nina Ramsby, Rebecka Törnqvist och många, många fler.

Häromdagen kunde vi till exempel se Annika Norlin besöka tv-programmet ”Tack för musiken” där hon berättar om sitt låtskrivande och framför några spår från klockrena ”Facit” från i höstas (och där det för övrigt märktes vem av henne och Niklas Strömstedt som är journalist). Robyns prestationer det senaste året behöver väl knappast redogöras för ännu en gång. I år har hon helt enkelt fortsatt rida på den framgångsvåg hennes trilogi orsakade i fjol. Jag är så nöjd.

Och sen, sist men inte minst, den riktiga vinnaren Veronica Maggio. Bokstavligen. Hon plockade nyligen hem Rockbjörnen i kategorierna årets kvinnliga liveartist och årets låt. Har ni inte sett den konsert som visades på SVT nyligen så gör det. Och att lyssna på ”Satan i Gatan” är som att befinna sig på världens bästa fest. Punkt. Man står där med ett dumfånigt leende på läpparna och nickar sakta med huvudet, till musiken, känner allt och ingenting på en gång.

Och äran tillfaller helt Veronica Maggio själv, eftersom hon varit så bra på att sätta sin egen person i fokus. Inget hade varit möjligt utan mig, sjunger hon på sin andra skiva. Jag hoppas verkligen att hon själv, och inte Oskar Linnros, skrev just den raden. För det hörs hur hon menar det. Och det är ju alldeles sant.

Mycket med dessa kvinnor är fascinerande. De gör otroligt bra musik. De sjunger delvis om andra saker och har en annan ingång och attityd till musiken än män. Men för det mesta är de kanske inte så olika oss. Förutom den, förödande, skillnad som finns.

De kommer upp i de högre registren. Och det är riktigt irriterande. Som kille låter jag ju som en idiot när jag sjunger med i låtarna. Antingen blir det alldeles för högt eller på tok för lågt. Men det struntar jag oftast i. Jag sjunger gladeligen ”Välkommen in” på väg hem en septembernatt, eller tar i från tårna till ”Dancing on my own” på karaokebaren i Köpenhamn. Fast jag inte borde. Bara för att det ger mig en sån kick. Och är så fantastiskt kul att göra. Bara för att de mest intressanta svenska artisterna de senaste åren uteslutande har varit kvinnor.

Magnus Mjöhagen

Mer läsning

Annons