Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Finsk korvstoppning

/

Annons

Martti är en känd konstnär och Elsa, han hustru, en av Finlands mest berömda psykologer. Dottern Eleonoora är läkare och av hennes två döttrar studerar Maria till samma yrke och Anna skriver på en magisteruppsats om genusfrågor.

De lever klokt och förnuftigt ihop men tar också tar vara på sina egna liv. De känns lite för lyckade och välartade för min smak och hade de fått fortsätta i sina roller och bara leva på hade jag nog värjt mig mot att de är så präktiga och borgerligt polerade. Men Elsa är döende i cancer och vill avsluta sitt liv i hemmet. Och i det här fallet finns ju både medicinsk kompetens och sociala förutsättningar för en sådan vård.

Finskan Riikka Pulkkinens andra roman ”Sanningen” har väckt stor uppmärksamhet och sålts till ett tiotal länder. Delvis beror det väl på ämnet. Delvis hänger det nog samman med att Pulkkinen följer de här människorna så nära då hon registrerar det svåra förloppet.

Men den där närheten har sina problem. Berättaren är länge allvetande och plockar ur sina personer deras innersta tankar och känslor lika behändigt som när man tömmer ett kärl eller fyller ett glas. Det leder till att läsaren får bra lite utrymme, allt är färdigt, utrett, upplagt som på fat. Texten blir mat och dryck och vi behöver bara svälja.

Ett annat problem har med språket att göra. ”Deras bröst är lycksaliga och deras leenden bär på outtalade hemligheter”, kan hon skriva. Sådana fraser är lika slitna som gamla mynt där man inte längre ser årtal, siffror och figurer. De har helt enkelt brukats för flitigt och behöver präglas om.

Det är länge en ljus bok trots att Elsa är döende. De besöker sommarstället och har så mycket att prata om, de bastar, badar och gör en låtsasutflykt i huset med korg, bröd, vin och godsaker. Det är väl inte solskenshistorier men jag har ändå lite svårt att tro på den bild författaren ger av hur en älskad kvinna dör bland de sina. Elsa själv är närmast oberörd (jag blir lycklig om ni begraver mig i en blomsterrabatt, säger hon till vännerna när de har en terminalfest), Martti är i stort sett som vanligt och målar av Elsa. Dottern faller in i sin läkarroll.

Så svänger berättelsen.

Och då märker man att romanen egentligen handlar mer om kärlekens natur och onatur än om sjukdom och död. Martti berättar plötsligt för en okänd kvinna att hans livs stora kärlek var Eeva men att han ändå valde att stanna kvar hos Elsa, som han blev mycket lycklig med. Eeva var den barnflicka han och Elsa anställde och som skötte Eleonoora som liten.

Pulkkinen har mycket material, det vimlar av exempel, minnesbilder och fördjupningar.

Texten har så till vida ett handfast drag, där tusen uppslag, idéer, plågor, infall och iakttagelser lyfts in. Och hon är uppfinningsrik, både när hon berättar om dagar och sysslor och när hon återger vad man talar om eller längtar efter.

I varje nytt kapitel byter Pulkkinen perspektiv och i de tillbakablickande avsnitten från slutet av 1960-talet är det Eeva själv som berättar om livet med Martti. Han målar av henne, de grälar, försonas, far i lönndom till Paris och lever ihop när Elsa är på konferenser utomlands.

”Sanningen” är egentligen en roman om kvinnoliv.

Den äldre man som finns i centrum fungerar mest som ett rätt vilset bollplank där de vägvinnande returerna kommer från hustrun, älskarinnan och Anna.

Annons