Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fioretos kan väcka en död

I Aris Fioretos nya roman frammanas en pappa genom litteraturens ockultism. Till sist är han så påtaglig att man känner hans väldiga hand på sitt eget huvud, skriver Tim Andersson.

”Jag vill ju rädda dig! Göra dig till en människa som inte är pappa, och därför inte kan dö som pappa.”

Så förklarar ”sonen” i Aris Fioretos nya självbiografiskt färgade roman ”Halva solen” sitt litterära projekt för ”pappan”. Eller snarare: förklaringen äger rum i sonens fantasi, för pappan finns inte längre.

Det fruktade men inte oväntade dödsbudet kommer redan på första sidan, levererat av mammans sytrådstunna röst på andra sidan luren: ”Nu har det hänt”.

Förklaringen riktar sig naturligtvis också, och framför allt, till läsaren. Det är en generös genredeklaration. Men inte bara, orden rymmer också något annat – en bekännelse till litteraturens ockultism. Hela verket vilar på tron eller åtminstone hoppet om att de svarta tecknens mystiska kombinationer har förmågan att mota bort den vita livlöshet som omsluter texten och sträcker sig oändligt.

Besvärjelsen tar avstamp i döden. Därifrån arbetar sig Fioretos bort, bakåt. ”Varje tablå blir ett steg – ett år, ett andetag – tillbaka till tiden innan du blev pappa”. Kapitel – korta, ofta inte längre än en sida – läggs till kapitel. Ögonblicksbilder varvas med berättelser. Verkliga dialoger med föreställda. Så växer långsamt ur detta baklängeskväde en människa fram, och ett helt liv.

Som tonåring flyr pappan från diktaturens Grekland och kommer till Wien, där han träffar ”mamman”. Så småningom bosätter de sig i Sverige, för att snart på nytt återvända till Grekland. Deras tillvaro blir ett ständigt flackande. Orsakerna till rastlösheten är många, men den viktigaste, den mörka energi som författaren i sista andetaget lyckas omvandla, är säkert förborgad bakom pappans alltid lika hoppfulla yttre: gevärsskottet som brann av den där dagen för länge sedan och dödade hans egen kusin.

Fioretos ansluter sig med sin nya bok till en litterär trend. Många är de författare som på senare år skrivit om sina döda fäder. Åsa Linderborg, Lukas Moodysson, Karl Ove Knausgård, Alex Schulman och Leif GW Persson är bara några av dem. Utfallen har varierat. Det är en svår genre med en djupgående problematik: Hur beskriva en älskad – eller hatad – pappa utan att göra honom till någon annan?

Frågan upptar Fioretos i högsta grad. Och i stället för att låtsas som att den inte finns så poängterar han den, använder sig av den. Han vet mycket väl att romanens ”pappa” aldrig kan bli identisk med den verklige. Som den döde i en av alla metapoetiska passager själv får uttrycka saken: ”Jag är den jag var, jag var den jag är. Inte dina mosaikstenar, utan fogarna mellan dem. Inte ditt lövverk, utan stammen och grenarna.”

Insikten ger författaren rörelsefrihet, och det märks i både form och innehåll. Med ett poetiskt språk och ett halvt leende på läpparna kan han i ena stunden blåsa upp pappan till mytiska proportioner, bara för att i nästa stänga in honom i klichébilden av, för att använda sonens eget uttryck, ”utländska fäder” (tänk filmen ”Jalla! Jalla!”): man får bara skratta åt dem när ingen inhemsk person är närvarande, och de älskar ”vitlök, tomatsåser och extremt söta bakverk”.

Aris Fioretos lyckas med sitt räddningsprojekt. Han gör pappan till en människa som inte är pappan, inte helt, och därför inte heller kan dö som pappan. Tvärtom – till sist är denne så påtagligt levande att man känner hans väldiga hand på sitt eget huvud.

Tim Andersson