Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skådespelardrömmen blev sann

/
  • Teaterapa. Så länge Stina Zacco Andersson kan minnas har hon velat bli skådespelare. ”Det var teatern eller ingenting alls”, säger hon.

Från att sätta upp små revyer med familjen som publik till att spela inför självaste Ingmar Bergman. För skådespelaren Stina Zacco Andersson har teatern alltid varit självklar.

– Från början fanns det nog ingen plan b. Det var teatern eller ingenting alls.

Annons

Drömmar har alltid präglat Stina Zaccos Andersson liv. Under uppväxten på gården i Ängebo, utanför Bjuråker i Hälsingland, fantiserade hon tidigt om att bli skådespelare. Genom sin mamma och mormor fick hon lära sig om sång, teater och lyrik. Men pappa som var jordbrukare höll sig gärna från scenen.

– När han var liten och skulle vara tomte i skolan ska han ha gråtit och vägrat. Tänk så olika det kan bli, säger Stina.

Vi sitter i biograf Spegeln på Norra Köpmangatan. Efter fem år i Gasklockorna är Stina och Skottes musikteater sedan förra året tillbaka i den gamla biografen. På Skottes har hon jobbat i drygt tio år med främst barnteater.

Det senaste året har hon till exempel varit aktuell med den hyllade föreställningen Adjö, herr Muffin, som hon gör tillsammans med sin nuvarande man Ove.

Som barn älskade Stina att uppträda. Tillsammans med sina vänner och kusiner satte hon upp sketcher och små revyer med familjen som publik.

Hennes första mål var att gå teatergymnasiet i Uppsala, som på den tiden låg närmast hemorten. Där kom hon också in.

Efter gymnasiet flyttade hon tillbaka till Hälsingland där hon började jobba med regissören Peter Oskarson på Stiftelsen Helsingegården.

– Vi turnerade runt om i Hälsingland med en pjäs som hette Stjärnspelet. Jag tyckte det var en gåva att få vara med, även om det var väldigt intensivt med tidiga morgnar och sena kvällar.

Stina har bara goda minnen från turnélivet, men samtidigt var siktet hela tiden inställt på teaterhögskolan, eller scenskolan som den också kallas. Allt som allt sökte hon sju gånger till teaterhögskolan i Malmö, Göteborg och Stockholm. I huvudstaden, dit hon sökt två gånger tidigare, blev det tredje gången gillt.

– Jag skulle fylla 24 år och hade bestämt mig redan innan att det var sista gången jag sökte. Jag har alltid trott på att om man verkligen vill något ska man inte ge upp. Men då var det ganska nära att jag gjorde det.

Stina kom in och ytterligare en dröm i hennes liv hade slagit in. På teaterhögskolan blev hon bland annat klasskamrat med Joakim Nätterqvist och Sofia Helin, kända från filmen ”Arn”. Den senare är fortfarande en av hennes närmsta vänner.

Tiden på skolan gav henne verktyg hon annars inte haft. Men allt var inte perfekt.

– Jag minns att jag inte mådde så bra under ett år. Jag älskar Stockholm men det var en väldigt stressig miljö. Det är därför jag kanske trivs så bra här i Gävle, säger Stina.

Hon vill inte kalla det för prestationsångest, men när hon väl kommit in på skolan hade hon alltid en önskan om att alltid vara bra.

– Om jag skulle komma in i dag hade jag tänkt bort det. Man måste våga vara dålig ibland. Det är ju trots allt en utbildning.

Med över tusen sökande till tio platser på scenskolan i Stockholm förstår man att det är en attraktiv utbildning. Väl inne synas man också av många av de större namnen inom teatervärlden.

Den kände skådespelaren Erland Josephsson hade sett Stina Zaccos slutproduktion, som hon gjorde tillsammans med bland annat Sofia Helin. Josephsson hade blivit så imponerad att han tipsat självaste Ingmar Bergman om föreställningen.

Bergman ringde upp och bokade in en privat visning.

– Vi stod där i kulisserna och hade svårt att fatta att vi bara skulle spela inför Ingmar Bergman och två teaterproducenter. Efteråt fick vi ett samtal med honom där han gav oss tips och kritik. Det var en otrolig kick.

Målet efter scenskolan var att få spela på Dramaten. Men livet ville annorlunda. Efter att ha jobbat några år med Skottes i Gävle, dit hon kommit efter scenskolan, sökte hon sig tillbaka till Stockholm. Där fick hon bland annat en större biroll filmen ”Rånarna” med Mikael Persbrandt i huvudrollen. I samband med det träffade hon sitt barns pappa.

– Livet gick åt Gävle. Även om jag alltid kommer att känna en stor kärlek till teatern, är familjen det största. Skulle man vilja finns ju drömmen kvar, bara man går in för det. Jag är ju bara 40 år.

Och vad gäller 40-årsdagen är den på sätt och vis redan firad. Tidigare i sommar bjöd hon och Ove in familj och vänner till Gräsö för en fest. När festdeltagarna anlände med färjan möttes de av en skylt som förklarade vägen till Stina och Oves bröllop.

– Jag kan vara nervös inför föreställningar. Men jag har aldrig varit så nervös som när vi gick in i kyrkan.

Frågan är nu om Stina vågar bjuda in sina nära till en ny 40-årsfest?

Hon skrattar.

– Jo, men det gör jag. Men då får jag kanske försäkra dem om att det bara blir en vanlig födelsedagsfest.

För visst är det alltid värt att fira födelsedagar och nya drömmar.

Annons