Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fler dagböcker, tack!

När författaren Dominick Dunne gick bort för ett par veckor sedan, tog han med sig en underskattad journalistisk genre i graven.

Annons

Under senare delen av hans liv, skrev han varje månad ”Dominick Dunnes diary” i Vanity Fair, en märklig litterär brygd av societetsskvaller, kriminaljournalistik och personlig dagbok.

Hela Dominick Dunnes livsöde var märkligt, och ett bevis på att det faktiskt finns en andra akt i amerikanska liv. Halva hans liv hade han levt Hollywood-drömmen som producent, fraterniserade med sådana som Warren Beatty, David O. Selznick och paret Bogart/Bacall. Men karriären krackelerade, och krossades helt när hans dotter mördades, en livskris som enligt all logik borde ha varit ett slut istället för en början.

Slumpen ville annorlunda, och på en middagsbjudning inför rättegången ställde han frågan hur han skulle ta sig igenom dagarna i rättssalen med dotterns mördare, och någon föreslog att han skulle skriva en dagbok under tiden. Dagboken blev starten för hans andra akt.

Domimick Dunne fortsatte att skriva personliga dagbokskrönikor i prestigemagasinet Vanity Fair, en gärning som nådde sin kulmen under OJ Simpson-rättegången på 90-talet. Om de rika och de berömda betedde sig illa, fanns Dominick Dunne alltid där med pennan, som i brist på celebritetsmord annars i eleganta formuleringar rapporterade från elitens middagsbord. ”Han fick alltid läsaren att känna att denna satt med honom på den mest exklusiva tillställningen”, skriver kollegan Marie Brenner i en dödsruna. Just den småpratande prosatonen, en spännande viskning i örat, var hans signum.

En ton som är lätt att göra sig lustig över, förvisso. Att samla fakta hos de rika tanterna i rättssalen är ingenting som hyllas på journalistutbildningar. Om jag inte minns fel, använder Mons Kallentoft just Dominick Dunnes dagbok som slagträ i sin satir över Stockholms kreativa medelklass, ”Fräsch, frisk och spontan”.

Jag ska inte påstå att jag var ett större fan av Dominick Dunne, men ju äldre jag blir, desto mer uppskattar jag dagböcker och självbiografier, skrivna av människor som lever intressanta liv. Min favorit i genren är teaterkritikern Kenneth Tynan; hans teaterkritik har spindelväven börjat lägga sig över, men hans dagböcker skiner alltjämt – klarsynta, bitande och fyndigt formulerade observationer av hans omgivning och samtid.

Hela genren, ”diary” som det heter på engelska, är över huvud taget mer etablerad i den anglosaxiska kulturen, där de flesta tidningar har fasta avdelningar där prominenta personer fäller upp persiennerna till sina privatliv.

En skribent i Sverige som har börjat sniffa på genren är Alex Schulman, vars texter i Aftonbladet alltmer får dagbokskaraktär, lätt raljerande inblickar i hans sociala umgänge med mer eller mindre kända personer i medieklassen. Som: ”Jag sitter på en båt i Mälaren tillsammans med regissören Kjell Sundvall, programledaren Kattis Ahlström, skådisen Lena Endre och läkaren Nisse Simonsson.”

Ja, jag vet, det som det offentliga samtalet och journalistiken behöver är inte högbrynt skvaller, utan reportage som är avslöjande, hårdkokta, maktgranskande och yada yada yada. Men utesluter det att Lars Norén publicerar sina hypade dagböcker i tidningsform, medan de fortfarande är färska?

Veckans stund av ofrivillig humor står Johnny Rotten för, punkmannen som en gång var härförare för Sex Pistols. ”Unga människor numera är väldigt högljudda och aggressiva”, lär den forne bråkstaken ha sagt om man får tro tidningen Daily Mail. Efter ett sådant uttalande undrar man vad som kommer härnäst. En ödmjuk och försynt Carl Bildt? Drottning Silvia på rikssvenska? Stefan och Krister i Svenska Akademien? Allt ter sig möjligt.

Mer läsning

Annons