Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Flygande mattan – igen, och igen och igen

Annons

Sången ljuder från teven.

Framför teven skrålas det ännu värre.

Det låter väl sådär, ärligt talat. Men vem bryr sig, glädjen och euforin är total.

När programmet är över sätter jag och den snart treåriga dottern oss i soffan och pustar ut.

En timme kvar till Melodifestivalen, men då har den ena i den dansanta duon redan somnat.

Vi har redan upplevt kvällens höjdpunkt – Den flygande mattan.

Om du som läser det här själv inte är under tolv år eller har egna barn i den åldern så är du nog ganska förlorad vid det här laget. Därför lite kort:

SVT:s Den flygande mattan är inte mer komplicerat än att det är ett allsångs-program för barn, eller för hela familjen som det förstås heter i programbeskrivningen. Ett komprimerat Allsång på Skansen, men där man slipper de förtvivlat tråkiga humor-inslagen.

Jag kan ju inte påstå att jag ensam skulle sitta och titta på det (fan vad sjukt det vore) men som final på en liten tjejs lördag är det en fin upplevelse.

Jag försöker bortse från att programledaren Sara Edwardsson har gått den hysteriskt käcka skolan, som tydligen är standard för de flesta som beträder en scen där barn utgör publiken. Jag kan leva med att artisterna inte är The Smiths och Joakim Thåström – utan Timotej och Nanne Grönvall.

När den skånske pågen Frans kommer in och river av sin who’s da man, så tävlar vi zlatanister framför teven om vem som kan skrika I love you, ich liebe dich... högst.

Allt väl så långt, det är till och med rätt kul.

Så till själva essensen i den här krönikan. Om det räckte med att se Den flygande mattan 18.30 varje lördag så skulle jag antagligen inte ens ha tagit upp det här. Men nu behöver min hjärna, där det ekar av barnsång, bearbeta ett trauma.

Numera är det ju som bekant inte så att ett tv-program börjar klockan sex, håller på till halv sju och sen är det tack och hej på en vecka. På sin höjd någon repris. Nej, med en inspelningsbar box där det går att spola tillbaka i programmen, SVT play och ett Youtube där godbitarna samlas tar det aldrig slut.

Det är Den flygande mattan ända in i evigheten. Nanne Grönvalls tolkning av varmkorv boogie är låten utan slut.

Nu lär väl någon förnuftig person tänka att det som förälder är läge att sätta ned foten, rynka pannan och förklara att Den flygande mattan ses en gång, sen inget mer.

Men när kraven på att få höra och se Nanne är lika envisa som kraven från Tahrirtorget på Mubaraks avgång gör jag som den egyptiske diktatorn – ger med mig.

Den tekniska kunskapen hos glinen är dessutom beundransvärd. De vet att det som de söker finns därute i cyberrymden, och de kräver att få se det.

Å andra sidan så tänker jag tillbaka på när jag själv var i samma ålder – och på 80-talet jagade tv-upplevelser. Jag minns att jag missade ett sällsynt avsnitt av Bumbibjörnarna och var otröstlig.

Tänk om jag haft ett internet som räddat mig då. Det hade sparat många tårar.

Jag får helt enkelt leva med att Nanne Grönvall är den mest spelade artisten på mitt Spotify-konto just nu.

Bäst just nu:

Att zombie-serien The walking dead dragit igång på TV 11

Sämre just nu:

Att det dröjer innan jag får se fortsättningen på utmärkta Sherlock som nyss sändes i SVT.

Jacob Hilding

Mer läsning

Annons