Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkets kultur och en ny tid

Annons

SVT24 sände från Sverigedemokraternas landsdagar och där stod Roger Hedlund i talarstolen. En prydlig ung man, kanske en av ”verklighetens folk”; Hedlunds och partiets kultursyn kan peka i den riktningen.

Inga abstrakta eller svårtolkade konstverk i Gävles rondeller men gärna vacker natur upphängd i museets salar. Så säger Hedlund varje gång han får frågan om vad som är genuin svensk kultur. Vissa svårigheter att ge ett genomtänkt svar, lättare att peka ut det osvenska.

De kristnas partisekreterare gjorde sig till lokal talesman för den sortens konstnärlig upplevelse i en mästrande artikel i Gefle Dagblad. Sjögren och Hedlund fattar varandras händer inför den folklige Carl Larsson eller någon av Anders Zorns runda kullor.

Men Hedlund tar ett kliv längre; hans folkhemska kultursyn rymmer inga främmande element, särskilt inte muslimer. När Jimmie Åkesson förklarar krig mot islam och all världens muslimer, de är några miljarder, hyllas han av Hedlund. Det som väcker visst anstöt långt in i partiets egna led, (några har hoppat av i protest) är den ogenerat öppna rasismen. Det viftar Hedlund bort med ett enkelt ”missförstånd”.

Hedlund kan väl inte läsa, eller så förstår han inte den text Åkesson publicerade i Aftonbladet. Men det finns ett alternativ; också Hedlund tar nu steget ut ur den rasistiska garderoben.

Jag går tillbaka till de lokala Sverigedemokraternas hemsida, där brukar Margareta Sandstedt skriva om det rent svenska och de mindre renade muslimerna; främmande värderingar som inte hör hemma i den kristna lutherska folkkyrkan.

Hedlund sufflerar med samma sorts instängda och inskränkta människosyn; muslimerna är inte som vi. De är inte svenskar.

När Sifo skriver ut drygt fyra procent för Åkessons rasistiska parti skissar partiledaren på konturerna av en kommande högerregering; den sitter kvar med hans stöd. Makten, om än bara i prognoser, ger självförtroende och framtidshopp.

En regering som sätter gränser, ställer hårdare krav och skickar ut fler, eller formerar krav på ren och klar svenskhet, kan räkna med Åkesson.

Ställd inför det alternativet brukar Fredrik Reinfeldt huka, han sträcker sig inte längre än till att han inte samarbetar med SD eller regerar med SD:s öppna stöd. Det kan bara tolkas som att han sitter kvar om inte Åkesson röstar bort honom.

I det mentala grundarbetet inför valet sliter högerns allians åt sig vad som bjuds; det blev miljöpartiet. De gröna erbjuds del i samarbetet men hålls utanför regeringen, en inbillat elegant inbjudan formulerad av Jan Börklund i går morse. Men ännu inget absolut nej till stöd från Åkesson. Den dörren hålls öppen, eller på glänt.

Det enda säkra så här långt, anständigheten kan ju hinna ifatt högern, är att Reinfeldt sitter kvar om SD blir vågmästare. Som Göran Hägglund uttryckte det tidigare: Landet måste ju regeras.

Några minuter över i mitt hårda, dagliga slit. Jag inspekterar webben, vad säger och skriver allmänheten om den här sidans genomtänkta analyser? Jag hittar samma kommentarer som alltid.

Det är Åkessons sympatisörer, eller disciplinerade skaror, som häller litervis av äckel och avsmak över mina försynta texter. Alla som vet att de har rätt vet att jag har fel, eller är dum i huvudet. Jag retirerar; inför dårskap finns ingen hjälp att få.

Men läs själva; knappa in på hemsidan och slå upp ”Ledare”.

Den förtjuste Urban Ahlin, möjlig utrikesminister i en rödgrön regering, avgav reserapport för Annika Lantz i P4; läget i Afghanistan ansträngt men sänder vi fler soldater finns det hopp. Och flyttar han in på UD ett löfte till Lantz att, som Bildt, blogga om saken. Hahaha.

De två är överens i sak, vägen till fred och försoning går genom mer krig och fler döda, förhoppningsvis inte civila. Afghanistans sak är vår, men först måste landet få en ny president, gärna i ett val utan förfärande fusk.

Torbjörn Pettersson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén, erbjuder andra lösningar; mer av civilt bistånd, mindre dödande. Det finns inga militära lösningar, men bygger världssamfundet ut hälsovården, skickar miljarder till skolor i stället för fler soldater och satsar på infrastruktur slås vapnen ur händerna på talibanerna.

Det kunde Ahlin säga i stället för att självbelåtet skrocka i radion.

Den snälle doktorn placerade stetoskopet mot min rygg, bad mig andas ut, och lyssnade noga; ”Du låter som ett tröskverk”. Det var mina lungor på återbesök, gravt inflammerade men, trösterikt, förr i tiden var detta dödligt. ”Men du överlever och är frisk och kry på måndag”.

Han skrev ut en ny kur, en som knäcker varenda bacill. Efter några timmar ett gott tecken; orolig mage. Jag var redan på rätt väg efter åtta veckor av självömkande lidande.

Jag ställer om min biologiska klocka i natt, från ännu ett år av åldrande till ett år av sprittande hopp, formandet av en vacker kropp och skapande av ett lysande intellekt. Ingen får mig att sova en timme till, jag har ett jobb att sköta.

Mer läsning

Annons