Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Folkteaterns urpremiär: Hisnande angeläget

/

Så var det äntligen premiär. Nya Folkteatern Gävleborg har presenterat sig. Första uppsättningen under ny konstnärlig ledning och med egen nyskriven pjäs. Hur det gick? Hisnande bra.

Annons

I fikapusen pratar vi om hallongrottor och om fabriken i Norrsundet som las ner. Vi hinner tala om bruksanda. Och om hur flyktingar tas emot i en liten ort.

Jag ska inte säga att pausen var det bästa med den här teaterföreställningen. Men en teater som skapar förutsättningarna för att vi skulle börja prata om just de här sakerna. Den teatern måste vara viktig.

Men hallongrottor, kan det vara så viktigt? Javisst, hallongrottor kan ju vara livet, underbart gott, för en kort stund.

”Framtiden i mig” beskriver olika förhållningssätt till livet. Njuta av hallongrottan här och nu, eller planera för att få många hallongrottor i framtiden, eller ge fullständigt fan i allt som heter hallongrottor!

Vi befinner oss i Ljusne, i ett Folkets hus med bevarad välkommen-matta, bröstpanel längs väggarna, och fikabord utplacerade på dansgolvet. Ljusne – som var ett syndens nästa, ett rött fäste, beskriver bordsgrannen.

Platsen har betydelse, för det är landsbygdens röster som talar ur den här föreställningen. Alla platser som människor flyttat från, platserna där åkrar växt igen, där industrier stängts ner. Men platser som fortfarande betyder något för de som lever där, eller som en längtan.

”Framtiden i mig” kan beskrivas som en kör av autentiska berättelser från dessa platser, förmedlade genom fyra skådespelare som skuttar både på och mellan borden.

”Man vill ju bo i en liten stuga vid en sjö mitt i storstadspulsen där alla känner varandra!”

En av rösterna, som vittnar precis om hur motsägelsefullt livet och allting är.

Pjästexten är helt och hållet baserad på ett stort intervjumaterial. Gävleborgare har fått berätta om sig själva. Dramatikern Erik Uddenberg har ur detta valt trådar att väva ihop.

Det kan nog låta väldigt dokumenttorrt. Han kunde ha valt att iscensätta en eller flera enskilda historier. Han valde istället en form som samtidigt är trogen materialet, verklighetens röster, och samtidigt något helt nytt. Som när trasorna knyts till en matta. Eller restgarnerna till en halsduk. Det blir helt klart en väldigt annorlunda pjäs, utan egentliga rollkaraktärer.

Och med väldigt mycket ”liksom”, snubblande på orden, plötsliga tankepauser. Som det lät i intervjuerna.

Scenrummet är förtroligt. En blandning av hemstickat och neon. Spelet pågår i mitten under en hög ställning för cirkuskonster, modell Louise Bourgeois spindelskulpturer. Inifrån upplysta pallar är rekvisitan som Anna Pareto, Victor Ström och Cecilia Wernesten flyttar runt medan de talar med olika röster ur länsdjupet:

”Livet blev inte som jag tänkt mig, men det blev bra.”.

”När fabriken läggs ner, vem anställer en ströläggare i dag?”

Det finns också en fjärde gestalt, en akrobatisk kropp som gestaltar personers känslor och drömmar. Fofo Rakez plastiska rörelser och bolltrick förstärker det sagda. Får också publiken att hisna, ibland fnissa. Rakez medverkan ger föreställningen en femte dimension.

”Ströläggare, den repliken kände jag igen mig i”, utbrister en annan av fikabordsgrannarna. Han är från Norrsundet. Liksom Ljusne en ort som förlorat sin identitet. Verkligheten och teatern når varandra omedelbart.

Men är nu detta enbart en föreställning för landsbygden? Ja och nej. De flesta intervjuade kommer uppenbarligen från mindre samhällen. De talar i hög grad om ett sätt att leva som gått förlorat, närmare naturen, i gemenskap (gamla fotografier skickas runt i publiken, och små leksakskossor). Som sådan känns den sorgsen, något som också förstärks av bakomliggande toner från Görgen Antonssons musikanter.

Jag kan faktiskt inte riktigt föreställa mig hur ”Framtiden i mig” kommer att uppfattas när den senare ska spelas i staden, för Gävlebor. Möjligen blir det en svårare balansakt än något av Fofo Rakez cirkusnummer.

Men landsbygden finns. Den finns också kvar inom många av oss, i våra rötter. Kanske är den till och med räddningen. Frågorna som ställs om framtiden gäller alla. Hur ska en, vi, leva – och leva tillsammans? Alternativa strategier inför civilisationens sammanbrott: stoppa huvudet i sanden, överlämna sig åt ödet, bli en prepper…

Oron inför framtiden känns påtagligt här och nu i ”Framtiden i mig”. För ett ögonblick verkar det fel att pjäsen plötsligt tar slut, utan slut, mitt i livet. Men det är naturligtvis rätt. Livsavgörande får vi vara själva.

”Framtiden i mig” är både vågad och vardaglig. Direkt engagerande på ett anspråkslöst sätt. Och typiskt Folkteatern-magisk, som när lysande röda pallar byggs på höjden och hoppets gestalt får en gloria.

Efter fikapausen kommer en av skådespelarna fram för att plocka undan koppar, fat och hallongrottsmulor. Folkteatern strävar att vara nära sin publik. ”Framtiden i mig” är nog det hittills närmaste.

Annons