Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

För galleriet

Annons

Några få dagar bort sätter sig hela världen ner och bevittnar invigningen av de olympiska spelen. Något liknande har nog aldrig skådats. Kina visar sig från sin bästa sida, och några miljarder tittare häpnar och förundras.

Inte så långt från de väldiga arenorna sitter några hundra, eller tusen dissidenter inlåsta; en diskret åtgärd från värdarnas sida. Vem vill störas av protester, demonstrationer eller krav på mänskliga rättigheter när världens alla idrottsmän slåss för ära och medaljer?

För säkerhets skull släcker Kina ner några av de internetsajter som inte självmant, och för att inte förlora pengar, svassar för dikaturen. En nödvändighet för att bevara ”stabilitet” och ”harmoni” och ett vackert yttre. Vem kan vara mot det?

Inte kommunistpartiet, inte sponsorerna. De har investerat miljarder i en rörelse som skall ge tiofalt tillbaka. OS är som vilken strikt affärsmässig investering som helst, tävlingarna är sedan årtionden reducerade till ”big business”.

När

Kina

tilldelades spelen 2008 skrevs några löften och villkor ut: Frihet för alla journalister att intervjua vem de ville, när och var de ville. Frihet för alla kineser att ta kontakt med utländska medier och redaktioner. Ingen censur av internet, reportage och nyheter. Mänskliga rättigheter skulle respekteras. Löften och villkor kunde summeras: Kina skulle öppnas, varje kines garanteras, åtminstone tillfällig, yttrande- och åsiktsfrihet.

En vag aning om demokratiska reformer kunde läsas ut av dessa förhoppningar.

Diktaturen monterades delvis ner av sina egna; större öppenhet inbjöd till ännu fler och ännu mer lönsamma affärer. Marknadsekonomi kunde införas, fast på lite sikt. IOK, den internationella olympiska rörelsen, låste upp det instängda och förslutna Kina.

Så lät de mest optimistiska, bland dem alla som investerat hårt i spelen och kinesiska affärskontakter.

I går lämnade Amnesty International en rapport om vad som faktiskt hänt: Inte så mycket, men mer negativt än positivt. ”Bara fortsatt försämring” sammanfattar Amnesty.

”Spelen har använts som en ursäkt för att fortsätta, och i vissa fall intensifiera den politik och praktik som har lett till allvarliga och vitt spridda övergrepp mot mänskliga rättigheter”.

Den som något läst på om Kina hade inte väntat något annat. Romantiska och naiva föreställningar om en mjukare diktatur och ett öppnare landskap fastnade i realpolitiken; diktaturen viker inte undan för utländska protester och hot om bojkotter.

OS förvandlas, som Berlin 1936, till ett briljant men tomt skådespel med en enda mening: Att förhärliga den härskande ideologin. Det kunde förutsetts, men valdes bort.

Ett tillägg kan ändå göras: Sponsorerna krävde lugn och ordning. Inga demonstrationer på läktare och gator. Det ”harmoniska samhället” var att föredra. Det är bäst för affärerna. Investerarna har ett ansvar.

Efter Amnestys rapport återupptas kraven på bojkott. De olympiska företrädarna låtsas inte förstå frågan, de tror på sina spel och hoppas att löften infrias. Dessa var ju villkorade.

Politiker vänder kappan och slår sig ner på läktarna. De sätter sig till bords med diktaturen. Kungen och drottningen deltar, liksom vår avvaktande och återhållsamma kulturminister.

Hon vill inte kommentera Amnestys rapport men reser, enligt plan, till invigningen. Där ses hon vinka hem.

Mer läsning

Annons