Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Fördomarna får fritt fram

Det är inte mannen i allmänhet som har huvudrollen i ”Ronny, Conny, Jonny, Sonny & Donny” utan det är mannen. Mannen, han som är förloraren i det förändrade samhället där kvinnor tar plats, jobben inte bara som förr står och väntar på honom och omgivningen inte längre självklart ser på honom som skapelsens krona.

Annons

Kring denne Y-man har Martin Lindberg spunnit en väv som på scenen vecklar ut sig till en underhållande kabaré, mycket musikalisk, roligt koreograferad och välspelad. Ensemblen, två manliga och tre kvinnliga skådespelare, gör var sin av titelns herrar. De har skilda livshistorier men likartade pansar av buller mot all sorts autentiska känslor. När det pyser över i dem tenderar de att bli våldsamma, mot sig själva eller andra.

De fem rör sig ofta i klunga. Gör på så sätt schabloner tydliga i manlig jargong och gestik. Ett V-tecken unisont riktat uppåt, en återhållen stil i dansen, en gemensamt gapande på fotbollsläktaren och så alla klichértade skämt som de spottar ur sig i kör.

Allt sånt här är roligt. Liksom vars och ens små egenheter lockar till skratt. Joel Torstenssons stillsamt statistikbesatte Conny spottar ur sig de mest bisarra uppgifter. Jonny i Eleanora DeLougher Nordins tolkning är en jäkel på att steppa. Ulrika Ellemarks Sonny bubblar hela tiden av frustrationer. Pia-Karin Helsings Donny sjunger ljuvligt.

Och det gör förstås Pär Anderssons Ronny också och hos honom blir sorgen (efter en död hustru) gradvis allt tydligare, det är fint.

Trots allt det goda i spel och överraskande brett och härligt musikval så undrar jag över den här Y-mannahistorien. Vad vill den berätta som vi inte redan hört till leda? Det är många öppnar dörrar som slås in i texten, många självklarheter bjuds ut som vore de nyheter. Losern lyfts fram som vore han Mannen.

Det där går jag inte på. ”Mannen” är så mycket mer (lyckligtvis). Han är inte bara homofob, han kan vara bög också. Och han kan vara glad i sina barn, hemkär, leklysten, god skattebetalare, blyg.

Kort sagt, texten odlar fördomar. De fem på scenen, musiken och spelet, gör dock Y-föreställningen till något sevärt ändå.