Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Förföriska gråskalor

Några kända amerikanska skådespelare har lånat sina röster till de animerade ”skådespelarna” i den här svenska filmen.

Egentligen kunde de kanske lika gärna hållit tyst.

För ”Metropia” äger den gamla stumfilmens själ i rakt nedstigande led från Fritz Langs ”Metropolis”. Det är bilderna som talar.

De talar om ett orwellskt Europa i betong. Innanför murarna mot omvärlden rör sig människorna på lydiga led i ett spindelnätverk av tunnelbanor som förbinder Farsta med Paris, medan invandrare röstas ut i groteska tv-shower.

Året är 2024. Filmens huvudperson, stockholmaren Roger Olovson, är den enda som fortfarande cyklar genom nergångna stadsgator, och den enda som känner sig nojig över den grå tristessen. Han misstänker en konspiration. Tunnelbanekonglomeratet verkar styra även annan kommunikation än fysisk förflyttning.

Den samhällskritiska handlingen i ”Metropia” välter inga kiosker men som visuell upplevelse är filmen värd all uppmärksamhet.

Mest märkligt är hur den lyckas ge personerna så mycket mänsklig karaktär trots att de rör sig mekaniskt som storögda klippdockor. I fantastiska miljöer. ”Metropia” är inte bara snygg utan något alldeles nytt. Den skapar sitt eget varumärke för gråkall dystopi.

Roger från Farsta hade blivit megakändis om han funnits på riktigt. Men att bli en supercool filmkonsthändelse är inte heller så illa.

Chefsanimatören Isak Gertsen fick en guldbagge för ”Metropia” i veckan. Allt arbete bakom en sådan här film kan man inte ens föreställa sig. Förmodligen borde juryn haft en kasse baggar att dela ut till det lilla våghalsiga bolaget Atmo.