Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förlusten av kunskap - partiets verkliga kris

Annons

När jag var ung – 1970 – så reste mamma och jag till USA. Där mötte jag andra tonåringar som gick runt och samlade in namn på namnlistor. Det var radikala påståenden och krav på listorna, och de flesta vuxna vägrade att skriva under.
”Sånt där kommunistskit skriver jag inte under!” Över nittio procent vägrade skriva under, och en hel del svarade hotfullt, några till och med handgripligen.
Namnlistorna var en skoluppgift, och texten var den amerikanska konstitutionen. Så långt kan det alltså gå… och ingenting är självklart.
***
På samma sätt har det gått i Sverige. Medlemmar i arbetarrörelsens olika delar – vet inte längre vad vi står för. Väljarna vet inte vad vi står för. Som Pavlovska hundar har det svenska folket tränats i att vifta på svansen om någon yttrar nyckelorden – välfärd, trygghet, rättvisa, och ordet arbetarparti. Innehållen i dessa begrepp har vi de senaste decennierna inte velat diskutera, det har vi behållit för oss själva – vi vet ju, alla vi som växt upp inom arbetarrörelsen. Det har räckt så bra med bara själva orden – för att vinna val, och länge hade vi monopol på dem.
När så en smart marknadsförare plötsligt inser hur illa det är – och tar över orden – då spelar det mindre roll vilket innehåll man fyller begreppen med. Det låter ju bra, orden är ju där.

Vilken pessimistisk syn på människorna jag har! Visst. Men tänk efter – var det inte arbetarrörelsens uppgift också att upplysa och att bilda? Var inte det en av våra viktigaste uppgifter? Vi skulle ge hela folket möjlighet till kunskap och bildning, vi satsade en gång stort på folkbildning! Det genomsyrade arbetarrörelsens arbete under de första 80 åren. Vi satsade på ABF, studiecirklar, skolning – i den egna rörelsen, och där vi fick den politiska makten så satsade vi på lika möjligheter för alla till skola och utbildning. Vi använde massmedierna som folkbildningsinstrument – på ett medvetet sätt.

När arbetarrörelsen en gång i tiden diskuterade innehållet i begreppen, meningen bakom orden, då var arbetarrörelsen en levande folkrörelse. Den livslusten syntes också i samhället, den skapade trovärdighet och politiskt förtroendekapital. Den utbildade också tiotusentals engagerade och entusiastiska valarbetare som i vardagsdiskussionerna på verkstadsgolvet – kunde fylla orden med innehåll.
Vad har då hänt sedan dess? Det finns några kvalitativa språng som har försatt arbetarrörelsen i dagens paralyserande rävsax:

1. Rädslan att möta ungdomsradikaliseringen under 1970-talet. Vår rörelse valde inte debatt och diskussion, kanske för att vi redan då hade så dålig skolning att vi inte kände att vi kunde vinna debatterna? Vi valde åsiktsrepression, maktmedel, och förtryck. Jag ska inte gå in på allt som gjordes under Palmes tid för att ”svara på ungdomsradikaliseringen”, de flesta vet… Men – ett förödande exempel ska jag ta upp: Vi tog aldrig debatten med ”offensivgruppen” inom SSU. Istället uteslöts oppositionen med byråkratiska metoder, och i en tydligt odemokratisk anda. Den utrensningen – som verkligen var ”klassiskt Stalinistisk” – förstörde skolningsmöjligheter och debattlusta inom partiets ungdomsrörelse för resten av 1900-talet. Det var också någon sorts skolning…
Våra ungdomar skolades i anpassning, byråkratiska metoder, och hur man undviker att prata politik… se bara på de märkliga ”fraktionsstrider” utan politiska förtecken som drabbat SSU sedan dess. (Eftersom frågan fortfarande är känslig – måste jag understryka att jag själv inte var ”offensivare”.)

2. Makten över medierna. Direkt efter Palmes död så förbereddes den proposition som banade väg för TV3 och det ”nya TV-landskapet” med reklam-TV och fullt ut kommersiella etermedier. Det var en utveckling som tvingade fram en förändring i synen på våra främsta massmedier – Sveriges Television och Sveriges Radio. Folkbildningsambitionerna ströks ned allt mer över tid. Statens möjligheter att påverka folkbildningen försvann i praktiken.
Etermedierna används numera till ”skådespel” och förutom några exklusiva öar av bildningsmöjligheter för en redan bildad medelklass – så har främst televisionen förvandlats till ett ”folkfördumningsinstrument” liknande situationen i USA. De senaste decennierna har svenska folket skolats effektivt i fragmentariserat tänkande, konservativa anglosaxiska familjeideal och nyliberalt tänkande. Sånt får konsekvenser…
Samtidigt avvecklade arbetarrörelsen sitt engagemang i pressen och ”A-pressen” försvann. Endast några få enstaka opinionsbildande pressröster fanns till slut kvar. Fram till dess – hade opinionsbildning genom massmedier varit en av arbetarrörelsens viktigaste uppgifter!
Insikterna om konsekvenserna efter dessa beslut måste i bästa fall ha varit obefintliga, och i så fall ytterligare ett bevis på den dåliga skolningen inom vår rörelse. Alla andra förklaringar blir konspiratoriska…

3. Högersvängen under Olof Palme, Ingvar Carlsson och Göran Persson. Det är nog dags att prata klarspråk om den här perioden nu. Trettio år av kontinuerligt lutande åt höger – först i den ekonomiska politiken inom Kjell-Olof Feldts finansdepartement, men senare i politikområde efter politikområde, för att till slut fullbordas under Göran Perssons tid med ett totalt knäfall för en nyliberal marknadsstyrning – det har naturligtvis haft betydelse för partimedlemmarnas och väljarnas uppfattning om den socialdemokratiska politiken.
Man kan inte luta åt ett håll… och sen luta litet till, och sen luta litet till, litet till, litet till…
Till slut – faller man! Det är det vi nu har gjort.

Vad vilja Socialdemokraterna… egentligen?
Om vi hade haft någon skolning i vad vår rörelse egentligen har får mål och medel – så skulle vi aldrig ha kunnat överta moderaternas politik! Alla självkorrigerande mekanismer i vår en gång så stora rörelse borde ha slagit till bromsarna för länge sedan.
Det är väl inte så konstigt att moderaterna idag kan sno ”våra ord” och till och med kalla sig för ”arbetarparti” – när vi snodde deras politik för länge sedan. Moderaterna är – tyvärr fullständigt trovärdiga i väljarnas ögon.

Det tragiska är – att vi inte kan begära att väljarna ska se nån skillnad, om det inte finns någon. ”Vem som uppfann de innehållslösa flosklerna först” – blir ingen bra diskussion.
Först när vi kan fylla orden med ett innehåll, och det innehållet uppfattas angeläget och trovärdigt – då kan vi vinna tillbaka förtroendet. Det är en process som tar tid.
Nu gäller det att fylla orden med innehåll, att vara tydlig, att våga ta debatter och diskussioner – men till det krävs också kunskaper och insikter, en medvetenhet om politiken. Jag är inte säker på hur vi har det med den saken… hur är det med skolningen idag? Vet någon vad Socialdemokraterna vill… egentligen? Kommer nån ihåg?
Som man sår – får man skörda, heter det. Nu skördar vi ”frukterna av vårt arbete”, eller möjligtvis – brist på arbete. Ska arbetarrörelsen återvinna något reellt existensberättigande – då måste vi ”så i tid”, vi måste ”sköta våra odlingar, vattna och vårda”… endast då kan vi få en rik skörd.
Latinets ord ”radix” betyder rot, och vi måste återvända till rötterna, våga vara radikala – och visa att rättvise och frihetsidealen från franska revolutionen och vår rörelses framväxt – är hållbara än idag! Frihet och rättvisa – kan aldrig bli omodernt!
Vi måste visa att vi är lika mycket en frihetsrörelse som den arabiska vårens demokratitörstande människomassor! Vi måste visa att arbetarrörelsen har en annan och bättre moral än bankdirektörer och riskkapitalister! Att vi är relevanta – idag!
I den processen har vi inte råd med otydlighet, osäkert mumlande och vilset famlande, vi har inte råd med skandaler och misstankar om ekonomisk girighet – inte på någon nivå i rörelsen. Det allra mest grundläggande måste vara – att arbetarrörelsen alltid står på småfolkets sida, aldrig på etablissemangets.

Jan Bergman
TV-producent och författare

Mer läsning

Annons